Författare: Anders_S (Sida 1 av 3)

Irving Penns svenska fru

Lisa Fonssagrives

Lisa Fonssagrives

Stjärnfotografen Irving Penn (dog 2009 och tidningarna var då fulla av artiklar om honom. Nu är det en utställning med hans verk i Stockholm. Om hans fru står det i alla artiklar att hon hette Lisa Fonssagrives och var från Uddevalla eller västkusten.

Från början hette hon Lisa Bernstone, ett efternamn som hennes far, Uddevallas första tandläkare tog sig då han inte var nöjd med Andersson.

Hon var en av tre systrar som växte upp i en villa på Lagerbergsgatan i Uddevalla som revs på 1960-talet för att ge plats för en parkeringsplats. Villan hade ritats av arkitekten Eugen Thorburn. Sommarhus hade familjen lite längre söderut, vid Raneberg, i Resteröd en bit norr om Ljungskile. Sommarhuset kallades Ranehill. Och utan henne kanske Irving Penn inte blivit den kände fotograf som han blev. För hon var hans favoritmodell.

På dessa två platser och i dessa två hus växte de tre systrarna Lisa (1911-1992). Lilian (1914-) och Kajsa (1917-?) upp. De två äldre systrarna reste till Paris för att gå på cirkusskola, Lisa träffade den franske dansaren Fernand Fonssagrives och gifte sig med honom och dansade tillsammans med honom några år. Men han skadade sig och blev istället modefotograf med Lisa som som modell. När de två flyttade till USA strax innan andra världskriget så tog förhållandet slut då Lisa träffade Irving Penn och sen gifte sig med honom år 1950. Lisa blev också Irving Penns favoritmodell. De genomförde också ett andra bröllop i Resteröds kyrka år 1991, ett år innan Lisa dog.

Lisa var under sin tid förmodligen världens högst betalda fotomodell och Irving Penns modebilder med henne blev legendariska. När karriären som fotomodell var över så blev hon istället skulptör och 1995 hade Moderna Museet i Stockholm en retrospektiv utställning tillägnad Lisa Fonssagrives Penn som bestod av Irving Penns foton och Lisa Fonssagrives Penns skulpturer. Lisa Fonssagrives Penn kallas ofta för den första supermodellen.

På somrarna var Irving Penn och Lisa Fonssagrives Penn ofta i Raneberg för att ta det lugnt och segla. Bönderna på Restenäs var knappast speciellt imponerade av Irving Penn kan man tänka, så de fick säkerligen vara ifred där.

Även de båda andra systrarna tillbringade ett antal år i USA, Lilian Bernstone var gift med en redaktör på Reader’s Digest och Kajsa, som var gift med tecknaren Birger Lundquist, fyttade till USA för en tid när denne dog redan 1952. Konstnären Kaj Bernstone är son till Kajsa. Lilian Bernstone levde fortfarande år 2008, i Resteröd, då hon intervjuades i Bohusläns Årsbok om sitt och sina systrars liv. Årsboken ges ut av Bohusläns Hembygdsförbund och Bohusläns Museum.

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, Sydsvenskan,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Thordén – Uddevallavarvet

Gustaf Birger Thordén var en svensk redare som föddes den 25 maj 1894 i Uddevalla och dog 30 juni 1963 i en drunkningsolycka i Sotenkanalen.

Efter några ungdomsår i skotska Glasgow och senare Stockholm, flyttade han 1920 till Helsingfors och blev där en framgångsrik skeppsredare. Han blev 1922 delägare i sitt första fartyg och 1924 grundades rederi och skeppsmäkleri AB Suomi där Thordén var delägare. 1926 delades bolaget så att Thordén övertog rederirörelsen och därmed var grunden var lagd för Thordénrederierna. Verksamheten växte och rederiet drev verksamhet både inom last- och tankfrakt där lastfartygen i första hand var insatta på nordamerikatrafik. Bolagets namn ändrades 1955 till Finska Nordamerika Linjen. Vid andra världskrigets början fanns 16 fartyg i Thordéns finskflaggade flotta.

Efter fortsättningskriget vågade han inte ha kvar all sin affärsverksamhet i Finland, då han fruktade att Sovjetunionen skulle besätta hela landet. Sommaren 1944 flyttade Thordén därför över delar av rörelsen till sin födelsestad och skapade Thordén Lines. Han försökte på olika vis få med sig rederiets fartyg till Sverige, men lyckades bara få två fartyg registrerade i svenskt register samt så småningom ett fartyg som tidigare tagits i beslag av USA. Under efterkrigstiden byggde Thordén upp sin rederirörelse i Sverige parallellt med sin finska rederirörelse.

Thordéns rederi hade under kriget byggt upp stora tillgodohavanden i USA. Det kapitalet använd han när han 1945 köpte all utrustning på ett av de varv som USA hade anlagt under kriget för att snabbt tillverka en stor mängd handelsfartyg. Allt monterades ner och återuppbyggdes i Uddevalla, där det första fartyget stod färdigt 1947. Varvet blev snabbt Bohusläns största arbetsplats men saknade hela tiden tillräckligt med kapital vilket orsakade höga kostnader för lån i olika banker och ständiga likviditetsproblem med regelbundet inställda betalningar. Rederiverksamheten gick hela tiden med vinst och denna användes också för att hjälpa varvet att överleva.

1957 förhandlade Thordén fram ett kontrakt med US-amerikanska redare om att bygga fartyg till dem. Detta krävde stora investeringar i varvet som Thordén saknade. De långivande upptäckt att han räknat kraftigt fel på hur mycket investeringar som krävdes och vill därför att Gustaf Thordén skulle lämna varvet. Så skedde och 1958 övertogs varvet av en stiftelse bestående av de långivande bankerna och staten. Den planerade utbyggnaden av varvet i Sörvik genomfördes. 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB (Broströms) bankernas andel i Uddevallavarvet.

1960 gick Thordéns finska rederi i konkurs, tre år senare dog Thordén i en seglingsolycka. Vid denna tidpunkt bestod flottan av 11 fartyg varav 6 mindre kust- och bogserfartyg. Av de återstående 5 lastfartygen, som var insatta i nordamerikatrafiken, var tre föråldrade 40-talsfartyg som nu såldes.

1965 köpte Rederi AB Rex, Stockholm resterna av Thordén Lines inklusive de två kvarvarande fartygen. Två år senare köptes Rex av Salénkoncernen. De mindre fartygen drevs vidare av Gustav Thordéns änka Clary ytterligare några år men 1970 såldes även det sista av dessa fartyg.

Eriksberg sålde sin andel i Uddevallavarvet till staten 1971. I samband med varvskrisen fördes Uddevallavarvet över 1977 till det då nybildade Svenska Varv. Ett år senare, 1978, levererades Nanny på 499 000 DW, det största fartyg som någonsin byggts i Sverige. I samband med att statens produktionsstöd till varvsindustrin upphörde 1985 las all produktion vid Uddevallavarvet ned. 1986 levererades det sista fartyget.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Thorburn

William Thorburn (1780-1851) var äldste son till William Thorburn (Senior), en driftig och välkänd köpman i Leith. År 1813 gifte sig William Thorburn (Junior) med Jessy Macfie (1790-1863), yngsta dotter till Robert Macfie från Greenock och Langhouse och invandrade till Uddevalla-trakten tio år senare. William Thorburn började i faderns te-firma (William Thorburn & Sons) omkring 1798, och var under många år i ledningen för denna. Något som avbröts i och med flytten till Sverige. Familjerna Thorburn och Macfie var knutna till varandra på fler olika sätt, då John Macfie, tredje son till nyss nämnde Robert Macfie, år 1810 gift sig med Alison Thorburn, näst äldsta dotter till William Thorburn (Senior).

Ett av William Thorburn och Jessie Macfies barn, Jessie Thorburn (1818-83), gifte sig i januari 1839 med sin kusin William Andrew Macfie, yngste son till hennes moster Margaret och dennas make James Macfie. Även William Andrew Macfie och Jessie Thorburn bosatte sig i Sverige, år 1845 på Anfasteröd, cirka 3 mil från Kasen där Jessies föräldrar bodde. Det är från dessa två som de svenska Macfie-familjerna härstammar. Deras son Robert Macfie grundade badorten Lyckorna på mark som tillhörde deras gård Anfasteröd.

En annan dotter till William Thorburn, Margaret Thorburn (1824-1913) gifte sig med Edward Nonnen (1804-62), son till en av grundarna, John Nonnen, av det som senare kom att bli företaget Carnegie & Co.

William Thorburn och Jessie Macfies son William Franklin Thorburn (1820-1903) tog vid faderns död, år 1851, över dennes firma, som startats 1824, tillsammans med brodern Robert Thorburn (1828-1896) under firmanamnet Will. Thorburns Söner.  William F Thorburn hade innan dess gått i skola samt arbetat i Skottland. Robert Thorburn hade för sin del studerat i Göteborg och där också haft anställning i firma James Dickson & Co. Företaget var i först hand en havreexportfirma. På 1870-talet representerade havreexporten c:a 17% av Sveriges totala export. Thorburn-firmans andel av denna var 28%, representerande ett värde av över 8 miljoner kronor. William Franklin Thorburn var ledamot av stadsfullmäktige i Uddevalla, flera år som ordförande. Han var även ledamot av riksdagens första kammare, åren 1867 – 1869. Tillsammans med sin svåger, William Andrew Macfie, introducerade han curling i Sverige.

Handelsfirman innehöll även en rederirörelse.  Sönerna till William Thorburn fortsatte denna inom ramen för Rederi AB Avena med fyra ångfartyg. Viktigast var export av havre. Havreexporten var betydelsefull för Uddevalla under en stor del av 1800-talet. Konkurrensen var hård, men den thorburnska handelsfirman stod sig gott tack vare att den hade goda magasin och praktiska tekniska lastanordningar på Badö och Kasenabben, där fartygen lade till. Det spred sig snabbt i affärskretsar att ”uddevallahavren” var av högre kvalitet och den betalades med högre pris än ”göteborgshavren. På 1890-talet minskade havreexporten allt mer på grund av lågpriskonkurrens från främst Ryssland. År 1900 startade firman som nu var aktiebolag därför också ett oljeslageri på Badö där linolja tillverkades. Dock skeppas fortfarande havre från Badö.

Robert Thorburn kom också att bli en av intiativtagarna till bygget av järnvägen Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga (UVHJ) som var viktig för havreexporten. Så viktig att den kallades för havrebanan. På hans initiativ drogs den bland annat genom Vara.

Av Robert Thorburns söner blev Eugen Thorburn (1860-1931) arkitekt och kommunpolitiker i Göteborg och Alban Thorburn (1862-1933) blev direktör. William F Thorburns son Charles Thorburn (1873-1949) byggde ett hus i Rörvik utanför Uddevalla där hans familj bosatte sig.

Charles Thorburn var styrelseledamot i Thorburns Söners AB mellan 1900 och 1918, VD i Rederi AB Avena 1900-12 och i Ångbåts AB Bohuslänska Kusten från 1906 till 1947. Sistnämnda företag lade ner sin trafik år 1949. Han var också styrelseledamot i Bohusbanken och ett antal andra företag som inte var i familjens ägo. Charles Thorburns son Thomas Thorburn (1913-?) var VD i Bohuslänska Kusten mellan 1947 och 49. Senare blev han politiker i Stockholm.

Charles Thorburns bror Henry Thorburn (1875-?) var ägare Katrinedals Pappfabr, Groröds Såg- o Vattenverk samt lokal politiker i Uddevalla. Vidare var han aktiv i familjens företag som styr.ordf. i Thorburns Söners AB och styr.led. i Ångbåts AB Bohuslänska Kusten, System AB Uddevalla och AB Gröngatan.

En tredje son till William F Thorburn var William G Thorburn (1878-1958), gift med Sigrid Agrell. Han var bland annat verksam i Granit AB CA Kullgrens Enka och Uddevalla Sparbank liksom delägare i exportfirman W G Thorburn & Co. En av William G Thorburns och Sigrid Agrells söner var Bertil Thorburn (1907-1996), först gift med Gerd Sanne (1907-1939) och sedan med hennes yngre syster Karin Sanne (1923-2005) från en annan bohuslänsk grosshandlarfamilj. I det senare äktenskapet föddes Jane Thorburn, gift med Dan Olsson, huvudägare och chef för Stena. Hennes bror är Jon Thorburn (1953-) ägare till Morlanda säteri i Morlanda socken. Säteriet kom i familjen Thorburns ägo genom att systrarna Sannes far Gunnar Teodor Sanne (1879-1954) var gift med Katarina Bildt (1882-1955) från den släkt (som också utrikesminister Carl Bildt tillhör) som ägt Morlanda större delen av dess existens som säteri och gods.

Bertil Thorburn var VD i AB Ferd. Lundqvist & Co 1941-47 (senare en del av NK) och därefter styrelseledamot under en rad år. Han hade utöver detta en rad andra styrelsuppdrag i det svenska näringslivet, däribland i AB C.A. Kullgrens Enka, Investment AB Skansen Lejonet, AB Aritmos, Försäkrings AB Atlantica, Thorburns Söner AB, Göteborgs och Bohus läns Sparbank och Rederi AB Göteborg-Frederikshavn (Sessanlinjen). Sessanlinjen var Stena Lines stora konkurrent fram till att Stena köpte bolaget år 1981. I flertalet av bolagen hade också familjen Thorburn ägarintressen, man kontrollerade Thorburns Söner och Kullgrens Enka samt blev stor delägare i Skansen Lejonet när detta bolag bildades. Bertil Thorburn hade också en rad politiska uppdrag och var kommunpolitiker i Göteborg.

Äldste sonen till William G Thorburn var Ralf Thorburn (1904-1977), civilingenjör.

En Robert Thorburn är idag verksam vid Svenskt Näringsliv och en Daniel Thorburn på Stockholms Universitet. Släkterna Thorburn och Macfie har en stor släktförening.

Läs mer: BL,

Andra källor:
Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 3:e upplagan, 2008
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De rikaste i Uddevalla på 1700-talet

Av de rikaste i Uddevalla år 1715 platsar bara två personer på listan över de 100 rikaste i Göteborgs och Bohus län. Nämligen Börge Nilsson Bagge, rådman, vice borgmästare och grosshandlare i Uddevalla och krigskommissarien Anders Waldenström. I övrigt finns flera av Uddevallas mer framstående rika borgarfamiljer under 1700-talet med på listan över Uddevallas rikaste redan år 1715. Förändringen under 1700-talet i Uddevalla är inte lika stor som i Göteborg utan det handlar om delvis samma familjer i slutet av 1700-talet som i början. Förmögenheterna i Uddevalla är dock rejält mycket lägre än i Göteborg.

De rikaste i Uddevalla år 1715 (förmögenhet i daler):

Påske P. Bagge  tillhörde inte samma familj som de andra Baggarna. Flertalet av ovanstående män, exempelvis Börge Nilsson Bagge, Arve Liedberg, Arvid Hasselgren, Mathias Rodhe, Pehr Schauw, Casten Werner och Nils J. Bagge var involverade i Uddevalla Sågbruksintressenter.

1721 dyker familjen Koch upp för första gången på listan:

Petter Coopman var egentligen göteborgare, men han var dock köpman i Uddevalla en tid innan han flyttade tilbaks till Göteborg.

1750 (statlig bevillning i riksdaler)

Mikael Koch, Erik Koch, Carl Koch och Fredrik Koch var söner till Jöns Koch. Nils Strandberg och Sveno Strandberg var bröder. Olof Svensson Bagge tillhörde inte samma familj som de andra Baggarna. Även på listan över de rikaste år 1750 så är de flesta  involverade i Uddevalla Sågbruksintressenter och det gäller även 1767 även om andelen nog minskat. Både 1750 och 1767 är det ett antal personer som i första hand är redare som kommit med på listan.

1767

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevalla Sågbruksintressenter

Den viktigaste exportvaran från Uddevalla på 1700-talet var brädor. Huvuddelen av exporten skedde dock inte från själva Uddevalla utan från Saltkällan längst in i Gullmaren vid Örekilsälvens mynning. Brädorna producerades vid en rad sågverk längs med Örekilsälven som kontrollerades av Uddevalla Sågbruksintressenter. Intressenter i detta företag var borgare i Uddevalla som ägde sågar i Örekilsälven och dess biflöden såväl som i Bäveån.

År 1667 anlades det första sågbruket vid Torps herrgård av det nybildade Uddevalla sågbruksintressenter och tillsammans med Borgmästarbruket och de andra utmed älven blev de bl.a. exportörer av sågade trävaror. Uddevalla Sågbruksintressenter fick kungligt privilegium för sågverksrörelse längs med Örekilsälven med rätt till trävaruhandel i Dalsland och Värmland samt export från Saltkällans hamn. En av de drivande bakom initiativet var sannolikt borgmästare Anders Larsson i Uddevalla:

Anders Larsson sades vara egenmäktig och egennyttig, ja andra källor säger t.o.m. högdragen och hänsynslös. Båda har säkert rätt, men dock var karlen synnerligen effektiv. Karl X Gustaf hade fråntagit Uddevalla dess stapelrätt 1658, men undan för undan lyckades han återfå dessa. Åren 1664 och 67 återgick vissa rättigheter och 1674 vann Uddevalla samtliga sina förlorade rättigheter åter.

Staden utvecklades nu starkt under Anders Larssons tid som borgmästare. Han ordnade att ett nytt rådhus byggdes, han blev stadens störste skeppsredare, men också andra borgare gynnades under hans styre.

Nedanför Agneberget startade han ett tobaksspinneri och på en tomt som kallades Borgmästarens trädgård lär han även ha odlat tobak. Spinneriet var i verksamhet tills i slutet av 1800-talet. Gården till Kungsgatan 26 kallas än i dag Spinnaretomten och ännu kan man se bottenvåningen på den byggnad som uppfördes år 1751.

Förmodligen på initiativ av Anders Larsson startade ett antal borgare i Uddevalla år 1667 ett gemensamt företag; Uddevalla Sågbruksintressenter. Han blev i varje fall den mest inflytelserike av intressenterna. Man lade under sig trävaru- och sågverksamheten i framför allt Bäve- och Valboåns samt Örekilsälvens dalgångar. År 1695 förfogade intressenterna över inte mindre än 32 sågar i Valboån och Örekilsälven och i Bäveån fanns minst ett tiotal liksom lika många kvarnar. Bara i Strömfallet fanns tre sågar och fyra kvarnar.

Några år efter 1667 fick Uddevallas borgare även rätten att via Saltkällan införa salt, spannmål och tobak som komplement till exporten av brädor.

De viktigaste, flesta och största sågarna fanns vid Örekilsälven. Från Kärnsjöns utlopp i söder och ner längs med älven anlades ett stort antal sågverksanläggningar, kvarnar och dammar. Ganska snart var de ett 20-tal. 1672 gavs order från staten (kunglig maj:t) om upprensning av Örekilsälvens vattenled för att underlätta en timmerflottning i större skala. Från 1685 finns en uppgift om att kronan anvisat en summa av femtusen daler för detta ändamål. Därmed blev Örekilsälven en av Sveriges äldsta allmänna flottleder. 1688 fanns det 24 sågar. Sågverksägare och medlemmar (Delägare ) i Uddevalla Sågbruksintressenter i början av 1700-talet var Börge Nilsson Bagge, Arve Liedberg, Matthias Rodhe, Jon Bengtsson, Casten Werner, Arvid Johansson Hasselgren, Christen Hammar, Magnus Wallengren, Johan Holst, Pehr Schauw, Anders Schoug, Petter Gram, Anders Jonsson (Koch), Henrik Arvidsson Bratt och Jochum Larsson Lemmike.

Arve Liedberg var svärson till borgmästare Anders Larsson och svåger till den borgmästare som följde efter denne, Lars Silentz. Per Schauw var gift med Arve Liedbergs dotter och var bror till Anders Schoug. Anders Jonsson Koch använda namnet Koch då hans fru var Maria Koch, dotter till en präst på Tjörn vid namn Mikael Koch och därmed syster till den framgångsrike Jöns Koch.

På 1720-talet hade antalet sågverk växt till 32 stycken. Den största anläggningen ttycks ha varit det så kallade Borgmästarbruket precis vid Örekilsälvens utlopp ur Kärnsjön. Andra kända anläggningar var Torps sågbruk, Brålands kvarn och Munkedals bruk.

Vid Munkedal anlades tidigt en såg och en kvarn som dock förtördes på 1740-talet men återuppbyggdes igen. I början av 1800-talet ersattes denna anläggning med en ny nedanför de gamla.

Delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter var huvuddelen av Uddevallas ledande borgarfamiljer liksom fler andra rika personer i Bohuslän. 1738 var exempelvis G. Borgenstierna, A.D. Liljenschiöld, Niklas Bagge, Christen Hammar, Fredrik Bagge, Anders Knape, Petter Hammar, Olof Marcusson, Johan Bagge, Anders Wennerqvist, Andreas Bagge, Sveno Strandberg, Helge Strömdahl, Jacob Eichler, A. Bagge Eliasson, Peder Schauw, Christopher Juhl, Christian Bratt, Johan Wesslau, Josias Hegardt och P. Brunström undertecknare av ett uttalande till försvar för sågverksindustrin och dess privilegier inklusive Saltkällans lastageplats gentemot järnbruksägaren Jöns Koch som ville få dessa privilegier begränsade och dessutom stänga Saltkällans lastageplats. Vid denna tid fanns 27 sågverk längs med Örekilsälven. Senare skulle dock även Jöns Kochs son Mikael Koch bli sågverksägare och delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter.

Av ovan nämnda intressenter i sågbruksbolaget så var G. Borgenstierna svärson till Christen Hammar. Fredrik Bagge och Niklas Bagge var bröder samt kusiner med bröderna Johan Bagge och Andreas Bagge. Alla baggarna var kusiner med Sveno Strandberg. Förmodligen var Anders Knape också släkt med dem då han var gift med en Bagge.

Torps gård var en viktig del av de egendomar som Uddevalla sågbruksintressenter tog över:

Ägarna av Torp har varit många. De första vi känner till är Dragsmarks kloster. Under 1600-talet togs det över av Uddevalla sågbruksintressenter och i början på 1800-talet beboddes Torp av Kapten von Böhnen. Det berättas att när kaptenen kom till Torp var han ofantligt rik men också mycket slösaktig. Han förbrukade alla sina pengar och fick leva sina sista dagar som inhysing på Kvistrums luffarhärbärge. 1826 köptes egendomen av familjen Koch på Vågsäter och 1864 uppförde patron Koch herrgårdsbyggnaden som står kvar än idag.

När det gäller Bråland så var det också en gård med gamla anor:

Gården som har anor från 1500-talet ägdes av riksrådet och guvernören Harald Stake. Han fick den dåvarande kronogården Bråland i förläning och gjorde om den till ett säteri vilket den förblev fram till 1685 då den övergick till att bli frälsegods. 1688 togs gården över av greve Gabriel Oxenstierna och 1690 återgick den till att bli kronogård. Kronogården gjordes därefter till ett boställe för kaptenen vid Bohusläns dragoner, Carl Gustaf Kruuse. Kruuse tog över gården 1689 och uppförde ett nytt bostadshus på gården. Under senare 1700-tal övergick gården till att bli översteboställe, d v s det brukades av Bohusläns regementes högste befäl, vilken hade inkomsterna från gården som lön. År 1876 upphörde Bråland att vara ett översteboställe.

Av alla Brålands innehavare var det inte många som verkligen bodde på Bråland. Många av dem besökte kanske inte ens gården. Kruuse 1689- 1705, far och son Weinholtz 1705-1730 och G R von Köhler 1730-1747 var några av de få som bodde här. Under G R von Köhlers tid uppfördes ännu ett nytt bostadshus på Bråland och hans söner föddes här. P C L von Mecklenburg 1821-1838 bodde på Bråland under vår, sommar och höst. Vintertid bodde han i Göteborg eller i östra flygeln i rådhuset i Uddevalla. Överste von Heideman innehade Bråland från 1838-1856 men han bodde på Gräskärr i Uddevalla. Antagligen arrenderades Bråland ut under denna period eller blev skött av en rättare.

1782 upphävdes privilegiet på timmerhandel i Värmland och Dalsland och vem som helst kunde därefter köpa och sälja timmer. 1817 ombildades Uddevalla Sågbruksintressenter till ett aktiebolag med familjen Koch som en drivande kraft. Familjen Koch tycks vid denna tid ha blivit ägare till såväl Borgmästarbruket och Torps sågbruk (köpt 1826 tillsammans med Torps egendom) och var därmed de största sågverksägarna vid Örekilsälven.

Munkedals bruk med en ny sågverksanläggning ägdes vid denna tid av Niklas Herman Nordberg som köpt Munkedals bruk i början av 1800-talet. Munkedals bruk kom därefter att växa snabbt med en lång rad olika fabriker och produkter, järnverk med manufakturverk som tillverkade spik, färgeri, vadmalsstamp, bandfabrik, Oljeslageri, kvarnar, brännvinsbränneri etc. 1871 bildades Munkedals AB, järnburket lades ner och massatillverkning startades.

Den första turbindrivna kvarnen uppfördes 1868 vid Borgmästarbruket. Denna hade en mycket hög kapacitet. En liknande kvarn uppfördes vid Torp, på platsen för en äldre eldhärjad kvarn. Då även denna brann ned, återuppfördes en ny, med modernaste teknik och utrustning. Till dessa stora och moderna kvarnanläggningar kom kunder från hela Tungenäset och Sörbygden men också så långväga som från Stånge- och Sotenäset och uppifrån Lerdal i Dalsland. År 1876 uppfördes ett nytt sågverk i tre våningar vid Borgmästarbruket och de andra kvarvarande anläggningar kom snart att läggas ner. Kvarnen vid Torps bruk lades ner 1901 och istället upptogs tillverkning av pappersmassa,

År 1918 såldes Torps sågbruk med underliggande gårdar och vattenfall samt Brålands kvarn och vattenfall. Ny ägare blev Munkedals AB. Idag finns ett litet och modernt vattenkraftverk vid Torp och ett lite större vid Munkedal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liedberg och Schauw (Schoug)

Anders Schoug, gift med Dorothea Larsdotter, var köpman i Uddevalla och förmodligen en av de ursprungliga deltagarna i Uddevalla Sågbruksintressenter. Han hade två söner, Pehr (Petter) Schauw (olika familjemedlemmar stavade namnet olika) och Anders Schoug. I början av 1700-talet var båda dessa bröder sågverksägare och delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter.

Pehr Schauw var gift med Bodela (Boel) Lidberg (-1849), dotter till rådmannen, sågbruksintressenten och redaren Arve Liedberg (1651-1717) och Vibeke Andersdotter (1662?-1734). Vibeke Andersdotter var i sin tur dotter till borgmästare Anders Larsson (1623-99), en dominant och betydande person i Uddevallas historia och intiativtagaren till Uddevalla Sågbruksintressenter. Pehr Schauw drev tillsammans med Johan Fehman och Johan Holtz (undrar om inte detta faktiskt är nedan nämnde Johan Holst)  tobaksspinneri i Uddevalla mellan 1706- och 1710. Det gick inte så bra, men 1711 fick Johan Holst privilegium på tobakstillverkning och anställde då Gudmund Berg för att sköta det hela, men från 1728 var denne själv ägare. En annan dotter till Arve Liedbergs, Stina Lidberg (-1717) var gift med Johan Börjesson Bagge (1695-1741) i dennes första gifte.

1708 köpte rådman Pehr Schauw ängen på Hungerhult, ett torp under gården Bodele. Hans hustru Boel Lidberg var den som 1738 ändrade torpets namn till Emaus. Namnet syftar på Bibelns Emaus och hänger samman med den pietistiska väckelserörelsen (herrnhutarna), som drog genom landet vid denna tid. Hon var varmt religiös och i bouppteckningen efter henne 1849 fanns det flera kristna verk.

Arvid Schauw (1711-1788), son till Pehr Schauw och Bodela Lidberg, flyttade till Landskrona efter utbildning och ämbetsmannakarriär i Stockholm. I Landskrona var han borgmästare från från 1750. Han var en ledande medlem i hattpartiet och riksdagsman vid flera tillfällen. Dessutom drev han en rad industrier i Landskrona, såsom skeppsvarv, sockerbruk, repslageri, tobaksfabrik och salpetersjuderi. Han arbetade också med bomullsspinning och tobaksodling. 1778 blev Arvid Schauw utnämnd till kommerseråd. En dotter till Pehr Schauw var Ellika Schauw (1695-1735) som var gift med Abraham Ahlgren.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wesslau och Engström

Den först kände personen i Uddevalla som använde namnet Wesslau var Hans Arvidsson Wesslau som dog år 1737. Möjligen hade han tagit namnet från hustrun Catharina Johansdotter då hennes syster var Anna Johansdotter Wesslau. Hans Arvidsson Wesslau och Catharina Johansdotter Wesslaus son Johan Wesslau (1692-1748) var handlande i Uddevalla och gift med Maria Hammar, dotter till Christen Hammar (1655-1741). Hon var änka efter Henrik Arvidsson Bratt (-17 20).

Inger Regina Hammar, också dotter till Christen Hammar, var gift med en Johan Fredrik Wesslau (om det nu inte handlar om samma personer under andra namn).

Hans Henrik Wesslau (1726-96), son till Johan Wesslau växte upp tillsammans med sin halvbror Christian Henriksson Bratt. H.H. Wesslau var gift med Anna Greta Bagge, dotterdotter till sjökapten Anders Eliasson och Anna Börjesdotter Bagge. Paret Eliasson-Bagges dotter Greta Bagge var i sin tur gift med Christian Engström (1704-77). Christian Engström var stadskassör, rådman, kämnärspreses och redare. Paret Engström var barnlösa och testamenterade därför sin förmögenhet till H.H. Wesslau och Anna Greta Bagge.  H.H. Wesslau hade bland annat sonen Christian Wesslau (1760-1840). Trankokeriet Säfveholmen i Uddevalla ägdes först av Hans Henrik Wesslau medan Christian Wesslau förutom det också ägde Rammholmens (Skärets) trankokeri i Morlanda socken på Orust tillsammans med Christian Busck år 1797. Tio år tidigare ägdes detta verk av Didrik Bildt på Morlanda.

Christian Wesslaus son Hans Henning Wesslau (1807-84) flyttade till Göteborg år 1835 där han bedrev handel med garn och kläde. Vid Almedal – i dåvarande Örgryte socken – hade i slutet av 1830-talet L. Buchholtz anlagt ett färgeri och ett blekeri, med cirka tjugo anställda samt med ett högsta årligt produktionsvärde av 23 324 riksdaler. Efter att Buchholtz kommit på obestånd övertogs verksamheten av Hans Henning Wesslau. Från att ha drivit ett dräll- och jacquardväveri i staden från 1840, köpte han Almedahl 1846 och uppförde där anläggningar för linneindustri, appreturverk och linspinneri år 1848. Två år senare producerade fabriken till ett värde av 49 812 riksdaler och sysselsatte åttiotre arbetare. Anläggningen övertogs 1849 av ett bolag med honom själv och T. Hammarén som huvudägare och C. J. Kjellberg som delägare.

År 1856 blev Almedahls ett aktiebolag. Som stiftare hade bolaget J. F. Silvander, H. H. Wesslau, J. N. Grönvall, J. G. Bratt, F. F. Follin, J. Elliot och C. R. Lindhult. Bolagets förste disponent var J. G. Bratt som fömodligen var sonson till Christian Henriksson Bratt (se ovan). Wesslau var en av de första i Sverige som använde mekaniska vävstolar för tillverkning av linnevävnad. Fabriken låg intill Mölndalsån, och transporterna till och från Göteborg av den viktiga kolen för maskinerna, kunde därför ske med pråmar. Anläggningen brann ner den 18 och 19 februari 1858, men byggdes på nytt upp under ledning av disponenten Johan Georg Busck, som då tagit över efter Bratt.

En syster till Hans Henning Wesslau var Sara Maria Wesslau (1794-?). Hennes son var Svante Elof Natt & Dag (1829-) som var gift med kusinen Karin Maria (Mimmi) Wesslau (1836-), sannolikt dotter till Hans Henning Wesslau.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Knape från Uddevalla

Knape var precis som Bagge ett vanligt släktnamn i Bohuslän. En känd familj är Knape från Onsala i Halland, en annan är amiral Olof Strömstiernas familj som denna köpmannafamilj eventuellt är släkt med. Nedan nämnde Anders Knape d.ä. är nämligen eventuellt son tilll Anders Nilsson Knape, som var bror med Olof Strömstierna (Knape).

Anders Knape d.ä. (1692-1753) var handlande, rådman, vice borgmästare och riksdagsman för borgarståndet i Uddevalla. I första äktenskapet var han gift med Catharina Bagge och i sitt andra äktenskap med Bodella (Boel Bagge), änka efter Arvid Hasselgren (1678-1723). Vilka eller vilken Baggesläkt dessa två kvinnor tillhörde verkar mycket oklart, men sannolikt är det någon av Orust-Baggesläkterna. Anders Knape d.ä. var sågverksintressent i Uddevalla sågbruksintressenter.

Dottern till Anders Knape d.ä.,  Christina Knape (1721-47), var gift med Michael Koch (1715-89) i dennes första gifte. Sonen Anders Andersson Knape d.y. (1722-1800) var komminister i Uddevalla och senare kyrkoherde i Skepplanda. Han var gift med Elisabeth Johansdotter Bagge som sannolikt var från samma släkt som modern. En annan son, Arvid Knape (1727-?) var gift med Margareta Fabrin och var inblandad i en skandal kring ett barnamord år 1755. Efter det flyttade han från staden och försvann.

En bror till Anders Knape d.ä., Erik Andersson Knape (1700-71) var också köpman i Uddevalla. Han var gift med Margareta Lemmike. Nils Knape (1704-72) var sannolikt också en bror, eventuellt en kusin. Han var gift med Caisa Silentz och rektor vid Uddevalla skola.

Inger Knape (1693-1762), syster till Anders Knape d.ä. var för sin del gift med Hans Andersson. Deras son var den framgångsrike redaren och köpmannen Anders Hansson Knape (1720-86), gift med Katarina Torborg Hegardt (1736-72). Vid samma tid levde också en annan Inger Knape som var gift med den från Tyskland inflyttade affärsmannen Jacob Eichler. Hur hon eventuellt är släkt med de övriga här nämnda Knaparna är oklart.

År 1766 köpte Anders Knape Hansson Baggetofta egendom för 8800 daler silvermynt. Knape utvecklade egendomen. Han uppförde ett sillsalteri och ett skeppsbyggeri, och bedrev handel. Det barnlösa paret Knape blev med tiden mycket förmögna. Knape ägde bland annat sju fartyg, säteriet Gullmarsberg vid Skredsvik samt del i firman Hasselgren & Björkman i Stockholm. Hans fartyg var i allmänhet hemmahörande i Stockholm och Göteborg, inte i Uddevalla.

År 1772 inrättade makarna Knape genom testamente en stiftelse för att skapa hem och skolgång för studiebegåvade och behövande gossar från Bohuslän. Samma år dog hustrun Katarina Hegardt.

1774 stadfäste Gustafs III stiftelsen. Därmed uppstod Sveriges första internatskola. Då ändrades också namnet, med Gustaf lll:s samtycke, från Baggetofta till Gustafsbergs Barnhusinrättning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Holst och Waldenström

Arend Holst (-1665) var glasmästare i Göteborg. Med sin andra hustru Karin Nilsdotter (-1639) hade han troligen 5 barn, varav tre söner. Den äldste sonen var Anders Holst (-1697), guvernementsskreterare i Göteborgs och Bohus län och en annan son var Niclas Holst (-1700). Niclas Holst var ränte- och proviantmästare på Bohus slott och far till Aron Holst (1748), handelsborgmästare i Göteborg samt Jöns Holst (-1747), handlande och kommissarie i Göteborg. Niclas Holst dotter Elsa Holst (-1778) var gift med fältkommissarie Jöran Bengtsson Waldenström (1674-1742) i sitt första äktenskap. I det andra var hon gift med länsman Anders Gustavsson Ahlrot i dennes andra gifte.

Aron Holst var gift med Maria von Seth (1692-1777) medan Jöns Holst i första äktenskapet var gift med Cecilia Christina Åkesson och i andra äktenskapet gift med Catharina Ekmarck (1701-1775). Catharina Ekmarck var syster till Birgitta Ekmarck (1694-1771) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736).

En tredje son till Arend Holst tycks ha varit Jens Holst, rådman i Kungälv. Dennes dotter Maria Holst var gift med krigskommissarien Anders Bengtsson Waldenström (1655-1725), bror till Jöran Bengtsson Waldenström medan dottern Ingeborg Holst (1670-1747) var gift med Mikael Koch, präst på Tjörn och urfar till den framgångsrika Uddevallafamiljen Koch och också till bruksfamiljen von Koch. Sonen Per Holst (1656-1700) var stadsfiskal i Uddevalla medan sonen Johan Holst (1672-1716) var framgångsrik köpman och fabriksidkare i Uddevalla och gift med Magdalena (Malena) Börjesdotter Bagge (1679-1766), dotter till Börge Nilsson Bagge. Omkring år 1700 inköpte Johan Holst Baggetofta (Gustafsberg) av ett par bönder. Det befann sig sedan ganska länge i Holstsläkten.

Berndt Johan Holst (1702-82), son till Johan Holst och Magdalena Bagge var köpman och redare i Uddevalla samt gift med Christina Hammar. Hans syster Magdalena Holst (1726-94) var gift med Rutger Hammar (1720-62), bror till Christina Hammar.

Anders Bengtsson Waldenström och hans hustru hade dottern Helena Waldenström, gift med Nils Johansson Bagge (1684-1756) i dennes andra gifte. I första äktenskapet var Nils Johansson Bagge gift med Catharina Holst. Sonen Johan Waldenström blev kyrkoherde och var gift med Maria Grund medan deras son Carl Waldenström (1729-86) blev köpman, källarmästare, rådman och vice borgmästare i Uddevalla. Han var gift med Anna Stina Broström, syster till storredaren Israel Broström (1745-1819). Carl Waldenström ägde Lunnevikens trankokeri med 10 kittlar år 1787 (han dog året innan så det var nog hans dödsbo). Senare hamnade detta verk hos Carl Hedman och Samuel Arfvidsson i Göteborg som anges som ägare av det år 1795. Då hade trankokeriet 8 kittlar. Vid samma tid fanns också ett annat lika stort verk på samma plats, ägt av handelsman Sutthoff i Uddevalla. Det sistnämnda verket köptes senare av Jonas Kjellberg.

En andra son till Johan Waldenström var Anders Waldenström (1720-80), komminister i Åmål och farfarsfar till den välkände PP Waldenström (1838-1917) som var en av dem som grundade Svenska Missionsförbundet (idag Svenska Missionskyrkan). han var också far till direktören i Grängesbergskoncernen Martin Waldenström. Om denne och Gränges kan ni läsa här.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Bratt från Uddevalla

Det finns och har funnits en lång rad släkter Bratt, precis på samma sätt som det funnits en rad olika släkter med namnen Bagge och Knape. En av Bratt-släkterna brukar kallas Bratt från Uddevalla. Den först kände personen i denna släkt är Arvid Johansson Bratt som var handlande i Uddevalla i slutet av 1600-talet. Hans son Henrik Arvidsson Bratt (-1720) var gift med Maria Hammar, dotter till den rike köpmannen Casten Hammar, i hennes första gifte. I sitt andra äktenskap var hon gift med Johan Wesslau.

Paret Henrik och Maria Bratt hade tre söner. Arvid Henriksson Bratt (1708-89), gift med Helena Berg, dotter till tobaksfabrikören Gudmund Berg (-1738) och Elisabeth Bäck (-1791), var den äldste. Därmed var Arvid Henriksson Bratt svåger till Olov Svensson Bagge Jr (1722-66).  Henrik Arvidsson Bratt Jr (1743-88), son till Arvid Henriksson Bratt, var sjökapten och omkom under utrikes sjöresa. Han var gift med Maria Almgren, dotter till skepparen och köpmannen Mårten Almgren (1709-74). Därmed var han svåger till Christian Busck.

Den mest framgångsrike av paret Henrik och Maria Bratts söner var Christian Henriksson Bratt (1711-87) som var rådman och köpman. Han var delägare i Uddevallas sockerbruk och fick assessors titel så småningom. Sonen till Christian Henriksson Bratt, Henrik Christiansson Bratt (1745-1805) var köpman. En ättling till honom var förmodligen den J.G. Bratt som i slutet av 1800-talet blev disponent vid Almedahls fabriker i Göteborg.

Henrik Henriksson Bratt (1715-63), tredje son till Henrik Arvidsson Bratt, var först gift med Catharina Elisabeth Bagge (1710-49) i hennes tredje gifte och sedan med Elisabeth Schauw. Han mördades. Catharina Elisabeth Bagge var dotter till Lorens Bagge i Göteborg.

Henrik Arvidsson Bratt och hans fru Maria Hammar hade också ett antal döttrar, Maria Regina Bratt (1748-80) var gift med Johannes Hegardt (1743-86), Anna Elisabeth Bratt (1753-1835) med dennes bror Josias Hegardt (1739-1806) och Johanna Cornelia Bratt (-1813) med rådmannen, redaren och köpmannen Jurgen Wilhelm Röhl (1725-55). Johanna Cornelia Bratt drev verksamheten vidare efter mannens död tills hon dog 1813.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén