Kategori: Ekonomi

Thordén – Uddevallavarvet

Gustaf Birger Thordén var en svensk redare som föddes den 25 maj 1894 i Uddevalla och dog 30 juni 1963 i en drunkningsolycka i Sotenkanalen.

Efter några ungdomsår i skotska Glasgow och senare Stockholm, flyttade han 1920 till Helsingfors och blev där en framgångsrik skeppsredare. Han blev 1922 delägare i sitt första fartyg och 1924 grundades rederi och skeppsmäkleri AB Suomi där Thordén var delägare. 1926 delades bolaget så att Thordén övertog rederirörelsen och därmed var grunden var lagd för Thordénrederierna. Verksamheten växte och rederiet drev verksamhet både inom last- och tankfrakt där lastfartygen i första hand var insatta på nordamerikatrafik. Bolagets namn ändrades 1955 till Finska Nordamerika Linjen. Vid andra världskrigets början fanns 16 fartyg i Thordéns finskflaggade flotta.

Efter fortsättningskriget vågade han inte ha kvar all sin affärsverksamhet i Finland, då han fruktade att Sovjetunionen skulle besätta hela landet. Sommaren 1944 flyttade Thordén därför över delar av rörelsen till sin födelsestad och skapade Thordén Lines. Han försökte på olika vis få med sig rederiets fartyg till Sverige, men lyckades bara få två fartyg registrerade i svenskt register samt så småningom ett fartyg som tidigare tagits i beslag av USA. Under efterkrigstiden byggde Thordén upp sin rederirörelse i Sverige parallellt med sin finska rederirörelse.

Thordéns rederi hade under kriget byggt upp stora tillgodohavanden i USA. Det kapitalet använd han när han 1945 köpte all utrustning på ett av de varv som USA hade anlagt under kriget för att snabbt tillverka en stor mängd handelsfartyg. Allt monterades ner och återuppbyggdes i Uddevalla, där det första fartyget stod färdigt 1947. Varvet blev snabbt Bohusläns största arbetsplats men saknade hela tiden tillräckligt med kapital vilket orsakade höga kostnader för lån i olika banker och ständiga likviditetsproblem med regelbundet inställda betalningar. Rederiverksamheten gick hela tiden med vinst och denna användes också för att hjälpa varvet att överleva.

1957 förhandlade Thordén fram ett kontrakt med US-amerikanska redare om att bygga fartyg till dem. Detta krävde stora investeringar i varvet som Thordén saknade. De långivande upptäckt att han räknat kraftigt fel på hur mycket investeringar som krävdes och vill därför att Gustaf Thordén skulle lämna varvet. Så skedde och 1958 övertogs varvet av en stiftelse bestående av de långivande bankerna och staten. Den planerade utbyggnaden av varvet i Sörvik genomfördes. 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB (Broströms) bankernas andel i Uddevallavarvet.

1960 gick Thordéns finska rederi i konkurs, tre år senare dog Thordén i en seglingsolycka. Vid denna tidpunkt bestod flottan av 11 fartyg varav 6 mindre kust- och bogserfartyg. Av de återstående 5 lastfartygen, som var insatta i nordamerikatrafiken, var tre föråldrade 40-talsfartyg som nu såldes.

1965 köpte Rederi AB Rex, Stockholm resterna av Thordén Lines inklusive de två kvarvarande fartygen. Två år senare köptes Rex av Salénkoncernen. De mindre fartygen drevs vidare av Gustav Thordéns änka Clary ytterligare några år men 1970 såldes även det sista av dessa fartyg.

Eriksberg sålde sin andel i Uddevallavarvet till staten 1971. I samband med varvskrisen fördes Uddevallavarvet över 1977 till det då nybildade Svenska Varv. Ett år senare, 1978, levererades Nanny på 499 000 DW, det största fartyg som någonsin byggts i Sverige. I samband med att statens produktionsstöd till varvsindustrin upphörde 1985 las all produktion vid Uddevallavarvet ned. 1986 levererades det sista fartyget.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

De rikaste i Uddevalla på 1700-talet

Av de rikaste i Uddevalla år 1715 platsar bara två personer på listan över de 100 rikaste i Göteborgs och Bohus län. Nämligen Börge Nilsson Bagge, rådman, vice borgmästare och grosshandlare i Uddevalla och krigskommissarien Anders Waldenström. I övrigt finns flera av Uddevallas mer framstående rika borgarfamiljer under 1700-talet med på listan över Uddevallas rikaste redan år 1715. Förändringen under 1700-talet i Uddevalla är inte lika stor som i Göteborg utan det handlar om delvis samma familjer i slutet av 1700-talet som i början. Förmögenheterna i Uddevalla är dock rejält mycket lägre än i Göteborg.

De rikaste i Uddevalla år 1715 (förmögenhet i daler):

Påske P. Bagge  tillhörde inte samma familj som de andra Baggarna. Flertalet av ovanstående män, exempelvis Börge Nilsson Bagge, Arve Liedberg, Arvid Hasselgren, Mathias Rodhe, Pehr Schauw, Casten Werner och Nils J. Bagge var involverade i Uddevalla Sågbruksintressenter.

1721 dyker familjen Koch upp för första gången på listan:

Petter Coopman var egentligen göteborgare, men han var dock köpman i Uddevalla en tid innan han flyttade tilbaks till Göteborg.

1750 (statlig bevillning i riksdaler)

Mikael Koch, Erik Koch, Carl Koch och Fredrik Koch var söner till Jöns Koch. Nils Strandberg och Sveno Strandberg var bröder. Olof Svensson Bagge tillhörde inte samma familj som de andra Baggarna. Även på listan över de rikaste år 1750 så är de flesta  involverade i Uddevalla Sågbruksintressenter och det gäller även 1767 även om andelen nog minskat. Både 1750 och 1767 är det ett antal personer som i första hand är redare som kommit med på listan.

1767

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevalla Sågbruksintressenter

Den viktigaste exportvaran från Uddevalla på 1700-talet var brädor. Huvuddelen av exporten skedde dock inte från själva Uddevalla utan från Saltkällan längst in i Gullmaren vid Örekilsälvens mynning. Brädorna producerades vid en rad sågverk längs med Örekilsälven som kontrollerades av Uddevalla Sågbruksintressenter. Intressenter i detta företag var borgare i Uddevalla som ägde sågar i Örekilsälven och dess biflöden såväl som i Bäveån.

År 1667 anlades det första sågbruket vid Torps herrgård av det nybildade Uddevalla sågbruksintressenter och tillsammans med Borgmästarbruket och de andra utmed älven blev de bl.a. exportörer av sågade trävaror. Uddevalla Sågbruksintressenter fick kungligt privilegium för sågverksrörelse längs med Örekilsälven med rätt till trävaruhandel i Dalsland och Värmland samt export från Saltkällans hamn. En av de drivande bakom initiativet var sannolikt borgmästare Anders Larsson i Uddevalla:

Anders Larsson sades vara egenmäktig och egennyttig, ja andra källor säger t.o.m. högdragen och hänsynslös. Båda har säkert rätt, men dock var karlen synnerligen effektiv. Karl X Gustaf hade fråntagit Uddevalla dess stapelrätt 1658, men undan för undan lyckades han återfå dessa. Åren 1664 och 67 återgick vissa rättigheter och 1674 vann Uddevalla samtliga sina förlorade rättigheter åter.

Staden utvecklades nu starkt under Anders Larssons tid som borgmästare. Han ordnade att ett nytt rådhus byggdes, han blev stadens störste skeppsredare, men också andra borgare gynnades under hans styre.

Nedanför Agneberget startade han ett tobaksspinneri och på en tomt som kallades Borgmästarens trädgård lär han även ha odlat tobak. Spinneriet var i verksamhet tills i slutet av 1800-talet. Gården till Kungsgatan 26 kallas än i dag Spinnaretomten och ännu kan man se bottenvåningen på den byggnad som uppfördes år 1751.

Förmodligen på initiativ av Anders Larsson startade ett antal borgare i Uddevalla år 1667 ett gemensamt företag; Uddevalla Sågbruksintressenter. Han blev i varje fall den mest inflytelserike av intressenterna. Man lade under sig trävaru- och sågverksamheten i framför allt Bäve- och Valboåns samt Örekilsälvens dalgångar. År 1695 förfogade intressenterna över inte mindre än 32 sågar i Valboån och Örekilsälven och i Bäveån fanns minst ett tiotal liksom lika många kvarnar. Bara i Strömfallet fanns tre sågar och fyra kvarnar.

Några år efter 1667 fick Uddevallas borgare även rätten att via Saltkällan införa salt, spannmål och tobak som komplement till exporten av brädor.

De viktigaste, flesta och största sågarna fanns vid Örekilsälven. Från Kärnsjöns utlopp i söder och ner längs med älven anlades ett stort antal sågverksanläggningar, kvarnar och dammar. Ganska snart var de ett 20-tal. 1672 gavs order från staten (kunglig maj:t) om upprensning av Örekilsälvens vattenled för att underlätta en timmerflottning i större skala. Från 1685 finns en uppgift om att kronan anvisat en summa av femtusen daler för detta ändamål. Därmed blev Örekilsälven en av Sveriges äldsta allmänna flottleder. 1688 fanns det 24 sågar. Sågverksägare och medlemmar (Delägare ) i Uddevalla Sågbruksintressenter i början av 1700-talet var Börge Nilsson Bagge, Arve Liedberg, Matthias Rodhe, Jon Bengtsson, Casten Werner, Arvid Johansson Hasselgren, Christen Hammar, Magnus Wallengren, Johan Holst, Pehr Schauw, Anders Schoug, Petter Gram, Anders Jonsson (Koch), Henrik Arvidsson Bratt och Jochum Larsson Lemmike.

Arve Liedberg var svärson till borgmästare Anders Larsson och svåger till den borgmästare som följde efter denne, Lars Silentz. Per Schauw var gift med Arve Liedbergs dotter och var bror till Anders Schoug. Anders Jonsson Koch använda namnet Koch då hans fru var Maria Koch, dotter till en präst på Tjörn vid namn Mikael Koch och därmed syster till den framgångsrike Jöns Koch.

På 1720-talet hade antalet sågverk växt till 32 stycken. Den största anläggningen ttycks ha varit det så kallade Borgmästarbruket precis vid Örekilsälvens utlopp ur Kärnsjön. Andra kända anläggningar var Torps sågbruk, Brålands kvarn och Munkedals bruk.

Vid Munkedal anlades tidigt en såg och en kvarn som dock förtördes på 1740-talet men återuppbyggdes igen. I början av 1800-talet ersattes denna anläggning med en ny nedanför de gamla.

Delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter var huvuddelen av Uddevallas ledande borgarfamiljer liksom fler andra rika personer i Bohuslän. 1738 var exempelvis G. Borgenstierna, A.D. Liljenschiöld, Niklas Bagge, Christen Hammar, Fredrik Bagge, Anders Knape, Petter Hammar, Olof Marcusson, Johan Bagge, Anders Wennerqvist, Andreas Bagge, Sveno Strandberg, Helge Strömdahl, Jacob Eichler, A. Bagge Eliasson, Peder Schauw, Christopher Juhl, Christian Bratt, Johan Wesslau, Josias Hegardt och P. Brunström undertecknare av ett uttalande till försvar för sågverksindustrin och dess privilegier inklusive Saltkällans lastageplats gentemot järnbruksägaren Jöns Koch som ville få dessa privilegier begränsade och dessutom stänga Saltkällans lastageplats. Vid denna tid fanns 27 sågverk längs med Örekilsälven. Senare skulle dock även Jöns Kochs son Mikael Koch bli sågverksägare och delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter.

Av ovan nämnda intressenter i sågbruksbolaget så var G. Borgenstierna svärson till Christen Hammar. Fredrik Bagge och Niklas Bagge var bröder samt kusiner med bröderna Johan Bagge och Andreas Bagge. Alla baggarna var kusiner med Sveno Strandberg. Förmodligen var Anders Knape också släkt med dem då han var gift med en Bagge.

Torps gård var en viktig del av de egendomar som Uddevalla sågbruksintressenter tog över:

Ägarna av Torp har varit många. De första vi känner till är Dragsmarks kloster. Under 1600-talet togs det över av Uddevalla sågbruksintressenter och i början på 1800-talet beboddes Torp av Kapten von Böhnen. Det berättas att när kaptenen kom till Torp var han ofantligt rik men också mycket slösaktig. Han förbrukade alla sina pengar och fick leva sina sista dagar som inhysing på Kvistrums luffarhärbärge. 1826 köptes egendomen av familjen Koch på Vågsäter och 1864 uppförde patron Koch herrgårdsbyggnaden som står kvar än idag.

När det gäller Bråland så var det också en gård med gamla anor:

Gården som har anor från 1500-talet ägdes av riksrådet och guvernören Harald Stake. Han fick den dåvarande kronogården Bråland i förläning och gjorde om den till ett säteri vilket den förblev fram till 1685 då den övergick till att bli frälsegods. 1688 togs gården över av greve Gabriel Oxenstierna och 1690 återgick den till att bli kronogård. Kronogården gjordes därefter till ett boställe för kaptenen vid Bohusläns dragoner, Carl Gustaf Kruuse. Kruuse tog över gården 1689 och uppförde ett nytt bostadshus på gården. Under senare 1700-tal övergick gården till att bli översteboställe, d v s det brukades av Bohusläns regementes högste befäl, vilken hade inkomsterna från gården som lön. År 1876 upphörde Bråland att vara ett översteboställe.

Av alla Brålands innehavare var det inte många som verkligen bodde på Bråland. Många av dem besökte kanske inte ens gården. Kruuse 1689- 1705, far och son Weinholtz 1705-1730 och G R von Köhler 1730-1747 var några av de få som bodde här. Under G R von Köhlers tid uppfördes ännu ett nytt bostadshus på Bråland och hans söner föddes här. P C L von Mecklenburg 1821-1838 bodde på Bråland under vår, sommar och höst. Vintertid bodde han i Göteborg eller i östra flygeln i rådhuset i Uddevalla. Överste von Heideman innehade Bråland från 1838-1856 men han bodde på Gräskärr i Uddevalla. Antagligen arrenderades Bråland ut under denna period eller blev skött av en rättare.

1782 upphävdes privilegiet på timmerhandel i Värmland och Dalsland och vem som helst kunde därefter köpa och sälja timmer. 1817 ombildades Uddevalla Sågbruksintressenter till ett aktiebolag med familjen Koch som en drivande kraft. Familjen Koch tycks vid denna tid ha blivit ägare till såväl Borgmästarbruket och Torps sågbruk (köpt 1826 tillsammans med Torps egendom) och var därmed de största sågverksägarna vid Örekilsälven.

Munkedals bruk med en ny sågverksanläggning ägdes vid denna tid av Niklas Herman Nordberg som köpt Munkedals bruk i början av 1800-talet. Munkedals bruk kom därefter att växa snabbt med en lång rad olika fabriker och produkter, järnverk med manufakturverk som tillverkade spik, färgeri, vadmalsstamp, bandfabrik, Oljeslageri, kvarnar, brännvinsbränneri etc. 1871 bildades Munkedals AB, järnburket lades ner och massatillverkning startades.

Den första turbindrivna kvarnen uppfördes 1868 vid Borgmästarbruket. Denna hade en mycket hög kapacitet. En liknande kvarn uppfördes vid Torp, på platsen för en äldre eldhärjad kvarn. Då även denna brann ned, återuppfördes en ny, med modernaste teknik och utrustning. Till dessa stora och moderna kvarnanläggningar kom kunder från hela Tungenäset och Sörbygden men också så långväga som från Stånge- och Sotenäset och uppifrån Lerdal i Dalsland. År 1876 uppfördes ett nytt sågverk i tre våningar vid Borgmästarbruket och de andra kvarvarande anläggningar kom snart att läggas ner. Kvarnen vid Torps bruk lades ner 1901 och istället upptogs tillverkning av pappersmassa,

År 1918 såldes Torps sågbruk med underliggande gårdar och vattenfall samt Brålands kvarn och vattenfall. Ny ägare blev Munkedals AB. Idag finns ett litet och modernt vattenkraftverk vid Torp och ett lite större vid Munkedal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Holst och Waldenström

Arend Holst (-1665) var glasmästare i Göteborg. Med sin andra hustru Karin Nilsdotter (-1639) hade han troligen 5 barn, varav tre söner. Den äldste sonen var Anders Holst (-1697), guvernementsskreterare i Göteborgs och Bohus län och en annan son var Niclas Holst (-1700). Niclas Holst var ränte- och proviantmästare på Bohus slott och far till Aron Holst (1748), handelsborgmästare i Göteborg samt Jöns Holst (-1747), handlande och kommissarie i Göteborg. Niclas Holst dotter Elsa Holst (-1778) var gift med fältkommissarie Jöran Bengtsson Waldenström (1674-1742) i sitt första äktenskap. I det andra var hon gift med länsman Anders Gustavsson Ahlrot i dennes andra gifte.

Aron Holst var gift med Maria von Seth (1692-1777) medan Jöns Holst i första äktenskapet var gift med Cecilia Christina Åkesson och i andra äktenskapet gift med Catharina Ekmarck (1701-1775). Catharina Ekmarck var syster till Birgitta Ekmarck (1694-1771) som var gift med Jacob Sahlgren (-1736).

En tredje son till Arend Holst tycks ha varit Jens Holst, rådman i Kungälv. Dennes dotter Maria Holst var gift med krigskommissarien Anders Bengtsson Waldenström (1655-1725), bror till Jöran Bengtsson Waldenström medan dottern Ingeborg Holst (1670-1747) var gift med Mikael Koch, präst på Tjörn och urfar till den framgångsrika Uddevallafamiljen Koch och också till bruksfamiljen von Koch. Sonen Per Holst (1656-1700) var stadsfiskal i Uddevalla medan sonen Johan Holst (1672-1716) var framgångsrik köpman och fabriksidkare i Uddevalla och gift med Magdalena (Malena) Börjesdotter Bagge (1679-1766), dotter till Börge Nilsson Bagge. Omkring år 1700 inköpte Johan Holst Baggetofta (Gustafsberg) av ett par bönder. Det befann sig sedan ganska länge i Holstsläkten.

Berndt Johan Holst (1702-82), son till Johan Holst och Magdalena Bagge var köpman och redare i Uddevalla samt gift med Christina Hammar. Hans syster Magdalena Holst (1726-94) var gift med Rutger Hammar (1720-62), bror till Christina Hammar.

Anders Bengtsson Waldenström och hans hustru hade dottern Helena Waldenström, gift med Nils Johansson Bagge (1684-1756) i dennes andra gifte. I första äktenskapet var Nils Johansson Bagge gift med Catharina Holst. Sonen Johan Waldenström blev kyrkoherde och var gift med Maria Grund medan deras son Carl Waldenström (1729-86) blev köpman, källarmästare, rådman och vice borgmästare i Uddevalla. Han var gift med Anna Stina Broström, syster till storredaren Israel Broström (1745-1819). Carl Waldenström ägde Lunnevikens trankokeri med 10 kittlar år 1787 (han dog året innan så det var nog hans dödsbo). Senare hamnade detta verk hos Carl Hedman och Samuel Arfvidsson i Göteborg som anges som ägare av det år 1795. Då hade trankokeriet 8 kittlar. Vid samma tid fanns också ett annat lika stort verk på samma plats, ägt av handelsman Sutthoff i Uddevalla. Det sistnämnda verket köptes senare av Jonas Kjellberg.

En andra son till Johan Waldenström var Anders Waldenström (1720-80), komminister i Åmål och farfarsfar till den välkände PP Waldenström (1838-1917) som var en av dem som grundade Svenska Missionsförbundet (idag Svenska Missionskyrkan). han var också far till direktören i Grängesbergskoncernen Martin Waldenström. Om denne och Gränges kan ni läsa här.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Walcke och Strandberg

Sveno (Sven) Strandberg (1700-82) och hans bror Nils Strandberg (1705-26) var två köpmän i Uddevalla. Sveno Strandberg var vid 1700-talets mitt en av stadens mer framgångsrika köpmän, ägde gården Elsberg där han hade ett tegelbruk och dessutom ägde han sågverk vid Örekilsälven och var en av delägarna i Uddevalla Sågbruksintressenter.

Farmor till bröderna Strandberg var Trina Bagge (1650?-1744), syster till Börge Nilsson Bagge. Hennes dotter var gift med Olof Andersson i Marstrand och de fick sönerna Sveno Strandberg och Nils Strandberg. Sveno Strandberg var gift med Elsa Fehman (1708-79), sondotter till häxförföljaren Nils Fehman (1632-1706).  Paret Strandberg hade döttarna Caisa Strandberg (-1793) och  Cecilia Strandberg. Den senare var gift med hovsekreterare och häradshövding Christian Wilhelm Walcke (1723-99). Dessutom hade de sönerna Thomas Strandberg (1734-91) och Olaus Strandberg (1732-77). Den sistnämnde sonen var sjökapten och dog på hemresa från S:t Ybes (Setubal) i Portugal. På 1760-talet gick den Strandbergska firman i konkurs och tegelbruket övertogs av Volrath Tham, verksam i Ostindiska kompaniet i Göteborg.

Christian Wilhelm Walckes och Cecilia Strandbergs dotter Margareta Elisabeth Walcke (1750-1813) var gift med Jonas Tranchell (1740-1809) i Ostindiska kompaniet. Eric Math. Walcke (-1779) som var anställd i Ostindisk kompaniet som assistent på ett antal resor var sannolikt son till Christian Wilhelm Walcke.

Thomas Strandberg var först verksam som handelsman i Uddevalla, senare i Göteborg och flyttade så småningom till Riis i Nors socken i Bergslagen där han var bruksförvaltare. Han var gift med kusinen Catharina Regina Fehman (1741-86) i sitt första äktenskap och med Johanna Juliana Svinhufvud (1738-?) i sitt andra. Hon var dotter till Petter Fehman (1710-61) och Maria (Maija) Tellander (-1746). Petter Fehman hade tidigare varit gift med Regina Borgenstierna (1709-38), dotter till Gabriel Borgenstierna (1684-1748) och Margareta Hammar (1686-1722).

Christian Wilhelm Walcke var från en annan rik Uddevallasläkt som kom till staden med den från Partille utanför Göteborg varande Detlef Walcke (-1750). Dennes son Henrik Walcke (1698-1771) var regementsskrivare och tullförvaltare i Uddevalla samt hade assessors titel.  Han var far till redan nämnde Christian Wilhelm Walcke liksom till Detlef Walcke (1721-77), rådman och ägare av Walkesborg. Detlef Walcke var gift med Johanna (Hanna) Johansdotter Bagge (1736-87), oklart från vilken baggesläkt, men hon var dotter till en Johan Bagge (1701-82) och Barbara Ström. Deras son var Henrik Detlef Walcke (1770-1834). Denne dog i kolera. Johanna Bagge var änka efter Samuel Brun (1734-68).

Elsa Dorothea Walcke (1725-81) , dotter till Henrik Walcke var gift med pastorsadjunkt P.O. Rodhe i Uddevalla, senare kyrkoherde i Strömstad och Slättåkra.

Maria Elisabeth Walcke, enligt adelskalendern gift med en Nils Bagge, var sannolikt också dotter till Henrik Walcke. Deras dotter Maria Christina Bagge (1768-1809) var gift med Benjamin Tersmeden (1761-1820). Enligt andra källor var Maria Christina Bagge istället dotter till Sven Olofsson Bagge och Caisa Strandberg (-1793). Den sistnämnda var dotter till Sveno Strandberg. Om adelskalenderns  uppgifter stämmer, vilket ju med tanke på att Walckes förbindelser med eliten på riksnivå i Sverige verkar troligt, så kanske denne Nils Bagge var en bror till Sven Olofsson Bagge.

I Hamburg fanns ett viktigt handelshus och bankirfirma med namnet Gerhard Hinrich Walcke som hade regelbundna och viktiga handelsförbindelser med flera svenska handelshus och handelsföretag under 1700-talet, bland annat med Peter Ekman (III). Denne Gerhard Hinrich Walcke (1736-97) var också son till  Henrik Walcke och alltså född i Uddevalla. Gerhard Hinrich Walcke var gift med Christine Charlotte Schuldt (1760-1841).

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hasselgren – storbankirer

Jonas Bengtsson (1625-1703) var rådman i Uddevalla. Hans son, handlanden Arvid Johansson (1678-1723), tog sig namnet Hasselgren. Denne var gift med Bodella (Boel ) Bagge (1682-1756), senare omgift med Anders Knape (1692-1753). 1705 var Arvid Johansson Hasselgren av Uddevallas rikaste män. 1719 var han riksdagsman för Uddevalla. Arvid Hasselgrens dotter Elsa Arvidsdotter Hasselgren var i sitt första äktenskap gift med Johan Börjesson Bagge (1695-1741) och i sitt andra med Carl Fabrin (1706-53) som i i sin tur i sitt första äktenskap var gift med Johan Börjesson Bagges brorsdotter Christina Andersdotter Bagge.

Arvid Johansson och Boel Bagges son Arvid Hasselgren (1709-1750) var framgångsrik redare och köpman i Uddevalla. Han var i sitt första äktenskap gift med Maria Jönsdotter Koch (1726-46) och i sitt andra med Greta Zachrisson som vid mannens död gifte om sig med Erik Koch, bror till Arvid Hasselgrens första fru Maria Koch. Sonen Niclas Hasselgren (-1773) flyttade till Stockholm där han grundade ett handelshus. År 1773 arbetade Bengt Magnus Björkman i handelshuset Niclas Hasselgren som då leddes av B.M. Björkmans äldre bror Lars Björkman (-1776) som börjat på det hasselgrenska kontoret redan 1766. B.M. Björkman övertog vid broderns död ledningen för firman som nu hade honom, Anders Hansson Knape i Uddevalla och Arvid Hasselgren d.y. (1745-?) som delägare samt namnet Hasselgren & Björkman. Arvid Hasselgren d.y. var son till Arvid Hasselgren och flyttade alltså också till Stockholm och tog sin rederirörelse med sig.  Niclas Hasselgren ägde bland annat Bredängs gård. Niclas Hasselgren var gift med Johanna Elisabeth Alnoor (-1772).

Två andra söner till Arvid Johansson Hasselgren, Johan (Jan) Hasselgren (1709-82) och Carl Hasselgren gjorde sina lärospån i ett handelshus i Amsterdam där de sedan kvarstannade och skapade ett ansenligt handelshus med namnet Jan & Carl Hasselgreen, med stor utlånings- och bankirverksamhet inklusive försäkringsverksamhet, bland annat till den svenska staten och olika svenska exportföretag som exempelvis Jennings & Finlay, Tottie & Arfwedson, Ekman & Co.

När firman Jennings & Finlay upplöstes (1761) och Robert Finlay senare gick i konkurs (1771) så övertog J & C Hasselgren för en kort tid bruket i Fiskars och andra finska anläggningar år 1778 som betalning för en fordran man hade på konkursboet. 1783 såldes dock bruken i Finland till B.M. Björkman som lett verksamheten vid Hasselgreens samtliga finska anläggningar sen 1778. Det Hasselgreenska handelshuset handlade bland annat med socker och drev sockerbruk i Amsterdam. Det är väl troligt att svenska sockerimportörer som Birgitta Sahlgren i Göteborg köpte en del från dem.

Det hasselgrenska handelshuset i Amsterdam var också stor långivare till fifflaren Carl Söderström och firman Sahlgren & Alströmer. När sistnämnda firma gick i konkurs på 1780-talet, främst på grund av Carl Söderströms spekulationer och fiffel, så tycks Hasselgrens ha förlorat en hel del på det.

Från 1786 tycks också firma Jan & Carl Hasselgreen ha varit delägare i ett annat bankir- och handelshus i Amsterdam, nämligen i Couderc, Brants & Co med 2/9, från 1801 2/7 och från 1809 6/21. detta företag upplöstes 1826. Firman Hasselgreen var också delägare i De Neufville, Brants & Co med 2/8 från 1801. Denna firma tycks ha upplösts i början av 1820-talet. Den Hasselgreenska friman tycks också ha investerat i fartyg som användes i trafik för Holländska Ostindiska kompaniet VOC.

Conrad Adrian Hasselgreen (1750-1813) var först också grosshandlare i Amsterdam. Han var också svensk agent i staden och flyttade så småningom till S.t Petersburg där han grundade ett nytt handelshus som lånade ut stor summor pengar. När låntagarna inte kunde betala gick han i konkurs. Han adlades i  Sverige år 1797 under namnet af Hasselgren. Han var gift med Cornelia Bertha Spiering (1755-1832), dotter till holländske amiralen Spiering.

Sonen till Conrad Adrian Hasselgreen, Jan Adrian af Hasselgren (de Hasselgreen) (1778-1843) var svensk konsul i Amsterdam från 1814 till 1822 och grosshandlare. Han var gift med Catharine Adriana Couderc (1781-1810) i sitt första äktenskap och med hennes syster Elisabeth Henriette Couderc (1779-1844) i sitt andra.

Övriga barn till Conrad Adrian Hasselgreen var  Carel François Ewout Hasselgreen (1779-?), Alexander Ernestus Hasselgreen (1781-?) och Carel Alexander François Hasselgreen (1784-?).

1811 tycks handelshuset Hasselgreen & Co i Amsterdam ha fått problem på grund av Napoleonkrigen och omöjligheten att bedriva affärer under dessa och att driva in fordringar på utlånade pengar. Intressant är dock att handelshuset Hasselgreen i Amsterdam inte drabbades av eller drogs med i finanskriserna i Nederländerna 1763, 1772-73 eller 1780-83 då fler andra stor bankirföretag fick stora problem och gjorde konkurs, exempelvis Neufville 1763, Clifford & Son 1772, Faerelinks 1780. Vid Cliffords konkurs 1772 fick även firmor som Horneca, Hogguer & Co, Rijé, Rich & Wilkieson samt César Sardi & Co problem. Direkt utlösande för Cliffords konkurs 1772 var ett kraftigt kursfall för aktierna i British East India Company på grund av problem i Bengalen och Indien.

Maria Hasselgreen (1747-67), gift med Ernestus Ebeling (1738-96) var  väl sannolikt också dotter till Jan Hasselgreen. Deras dotter Anna Maria Ebeling (1767-1812) var i sin tur gift med Paul Iwan Hogguer (1760-1816) från bankirfamiljen Hogguer som också hävdade att de hade svenskt ursprung (via Schweiz och Frankrike kom de till Amsterdam). Ernestus Ebeling var advokat och köpman. Paul Iwan Hogguer var borgmästare i Amsterdam och den förste direktören i den nederländska centralbanken, De Nederlandsche Bank.

Andra källor:
Sten Kristiansson, Uddevalla Stads Historia, 1953
Kurt Samuelsson. Det stora köpmanshusen i Stockholm, 1951
Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, 2011
Fernand Braudel, Världens tid, civilisationer och kapitalism 1400-1800, 1979 (1986 på svenska).

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hegardt – stor och spridd släkt

På 1730-talet flyttade Petter Josias Hegardt (1704-86) från Rendsburg i Holstein till Uddevalla. Där gifte han sig med Torborg Bruhn (1703-83), styvdotter till rådman Johan Wennerqvist. Petter Josias Hegardt var köpman, redare och rådman i Uddevalla. Dottern Katarina Torborg Hegardt (1736-72) var gift med Anders Hansson Knape (1720-86) medan dottern Helena Hegardt (1737-73) var gift med komminister Johan Didrik Alsing.

Sönerna Josias Pettersson Hegardt (1739-1806) och Johannes Pettersson Hegardt (1743-1786) var båda framstående affärsmän, skeppsredare och rådmän i Uddevalla. Josias Hegardt var gift med Eva Beata Faxe (1737-72) i sitt första äktenskap. Efter första fruns död gifte han om sig med Anna Elisabeth Bratt (1753-1835), dotter till Christian Henriksson Bratt. Brodern Johannes Hegardt var gift med hennes syster Maria Regina Bratt (1748-80) i sitt första äktenskap. Josias Pettersson Hegardt ägde år 1787 Sörgravens trankokeri på Orust tillsammans med Samuel Brun. Josias P. Hegardt ägde själv ett salteri och trankokeri vid Bottnen, Gamleberg i Ödsmål norr om Stenungsund.

Peter Hegardt (1769-1834), son till Josias Hegardt i dennes första äktenskap var godsägare. Av sönerna i det andra äktenskapet flyttade två till Stockholm, dels Kristian Bernhard Hegardt (1781-1837) som bland annat blev kansliråd, dels Johannes Hegardt (1783-1834). Peter Hegardt var delägare i trankokeriet Lännestaden i Morlanda socken år 1793. Den andre delägaren var Johan Wilh. Torén. 1807 var samma anläggning ägd av Carl Lönner och I.H. Dieden. Kristian Hegardt tycks för sin del också ha varit redare och dessutom ägare av ett varv på Badö invid Uddevalla.

Kristian Bernhard Hegardt tjänstgjorde vid riksdagen i Norrköping 1800 efter studier vid Uppslal universitet. Åren 1801-1817 hade han en rad diplomatiska uppdrag i olika länder och städer, Regensburg, Wien, England, Köpenhamn. Kansliråd blev han 1817. Adlad med bibehållet namn i samband med Carl Johans kröning 1818 (introducerad 1819 under nr 2262). Ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 1819, statssekreterare för handel- och finansärenden hösten 1820 och  ledamot av generaltulldirektionen. Ledamot av finanskommitten 1822 och av konvojkommissariatet 1825. Revisor för bankodiskontverket 1826-1829 och 1832. Bevistade riksdagarna 1823, 1828-1830, 1834-1835 och hade vid dem an rad uppdrag i olika utskott och fullmäktige, oftast av ekonomisk natur. Bankofullmäktig 1832 1/2 – 1834 och riksgäldsfullmäktig från sept 1834 till sin död. Kristian Bernhard Hegardt var gift med Augusta Emilia Koch (1799-1878), dotter till Erik Mikaelsson Koch och Maria Katarina Röhl.

Den andre brodern som flyttade till Stockholm, Johannes Hegardt, var grosshandlare och skeppsredare samt gift med Eleonora Catharina Schmidt (1784-1865).

Den tredje brodern Gustaf Henrik Hegardt (1784-1846) flyttade till Göteborg och grundade där en firma, G.H. Hegardt & Co, tillsammans med Oscar Andrén, systerson till hustrun Cecilia Koch (1789-1863) och alltså son till Antoinetta Margareta Koch (1794-1871) och  Hans Josef Andrén (1776-1817). Cecilia Koch var dotter till Simzon Koch (1757-1822) och Cecilia Hegardt (1770-1890). Hur Cecilia Hegardt är släkt med Gustaf Henrik Hegardt är oklart.

I Malmö fanns det en annan familj Hegardt på 1700-talet som också var företagare och handelsmän. Hur de hänger ihop med familjen Hegardt i Uddevalla är oklart, men sannolikt har de samma ursprung. De var bland annat besläktade med familjerna Valck och von Minden i Göteborg. En gren av denna familj Hegardt tycks också ha blivit adlad som von Hegardt, och sedan blev en gren också friherrlig.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevallas handelshus och redare på 1700-talet

Uddevalla var på 1700-talet en av Sveriges större städer. Framförallt var det en av de större exporthamnarna i Sverige och den fjärde största rederistaden med rederier specialiserade på trafik på Medelhavet och Frankrike. Saltimport var därmed en viktig verksamhet för viss handelshus i Uddevalla, brädexport var viktigare. Den senare gick inte från själva Uddevalla utan brädexporten sköttes via Saltkällans lastageplats vid Örekilsälvens mynning som tillhörde borgarna i Uddevalla. Många sågverk längs med Örekilsälven ägdes av Uddevallaköpmän.

Bland de stora köpmannafamiljerna i Uddevalla märks Bagge (en annan gren av samma släkt som göteborgsfamiljen med samma namn), Busck (släkt med den familj Busck som fanns i Göteborg), Bratt (det fanns många familjer i Sverige med detta namn), Broström (inte den familj som senare kom att äga det stora rederiet i Göteborg), Engström, Gerle, Hammar, Hasselgren (grundade ett av Amsterdams stora finanshus), Hegardt, Holst (en annan gren av samma familj som var verksam i Göteborg), Knape (det fanns många olika familjer med detta namn också), Waldenström, Koch, Rodhe, Wesslau, Åberg, Brunjeansson med flera. Många av dessa familjer var redare och dessutom verksamma inom sillnäringen såväl som inom brädexporten.

1738-40 var Uddevalla en av Sveriges största exportstäder med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 4 000 (Stockholm hade 53 000 och Göteborg 19 000). Den utrikes sjöfarten från Uddevalla var lika stor som den från Gävle, Karlskrona och Karlshamn. Förutom Stockholm och Göteborg hade även Kalmar, Västervik, Visby och Fredrikshamn större utrikes sjöfart än Uddevalla. 1796-99 var Uddevalla av större betydelse och återfanns som Sveriges femte största sjöfartsstad med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 8000. Större var endast Stockholm, Göteborg, Visby och Kalmar. Det som gjorde att Uddevalla kunde expandera så kraftigt under 1700-talet var utan tvekan sillperioden med åtföljande sill- och tranexport samt saltimport.

För stångjärnsexporten, Sveriges viktigaste exportvara spelade Uddevalla en begränsad roll. 60% av stångjänrsexporten 1738-1808 gick via Stockholm (i snitt 196 000 skeppund per år),  26 % över Göteborg (86 000 skp) och 8% över Gävle (26 000 skp). Över Uddevalla exporterades  3 000 skp, lika mycket som via Västervik, men mindre än via Norrköping där exporten i snitt per år var 9 000 skp. Uddevallas järnexport var dock specialinriktad på plåt där man var näst störst efter Göteborg. För trävaruexporten spelade Uddevalla (dvs egentligen Saltkällan) en större roll, på 1740-talet exporterades årligen cirka 10 000 tolfter, på 1750-talet mycket mindre, men på 1780-talet ahde exporten från uddevala stigit till över 10 000 tolfter per år igen. Huvuddelen av exporten från Uddevalla var enkla bräder, men i motsats till Göteborg gick inte exporten till England utan huvudsakligen till Frankrike där fartygen sedan tog saltlast i retur, men även vin och annan alkohol.

Av sillexporten gick det mesta via Göteborg och resten via Uddevalla, Marstrand och Strömstad. Detsamma gällde tranexporten. Under hela sillperioden stod Uddevalla i allmänhet för 10% av exporten per år, med toppåret 1781 då 16% av all sillexport gick över Uddevalla. Av tranexporten stod Uddevalla dock för endast cirka 6% årligen. I början av 1700-talet exporterade Uddevalla också en del tjära och beck medan man i slutet av 1700-talet exporterade en hel del alun, vissa år kring år 1800 stod Uddevalla för 25% av den svenska exporten. Alun som exporterades över Uddevalla bröts främst vid Kinnekulle (Hönsäter etc).

Saltimporten via Uddevalla ökade starkt under sillperioden precis som i alla västkuststäder. Uddevalla importerade åren 1763-72 i medeltal 13 381 tunnor salt per år och under åren 1783-92 19251 tunnor salt per år. Andra importvaror var tobak, alkoholhaltiga drycker, lin, hampa, stenkol (till Kollerö bruk), tyger, textilier. Importen över Uddevalla var dock markant lägre än exporten.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén