Kategori: Historia

Thordén – Uddevallavarvet

Gustaf Birger Thordén var en svensk redare som föddes den 25 maj 1894 i Uddevalla och dog 30 juni 1963 i en drunkningsolycka i Sotenkanalen.

Efter några ungdomsår i skotska Glasgow och senare Stockholm, flyttade han 1920 till Helsingfors och blev där en framgångsrik skeppsredare. Han blev 1922 delägare i sitt första fartyg och 1924 grundades rederi och skeppsmäkleri AB Suomi där Thordén var delägare. 1926 delades bolaget så att Thordén övertog rederirörelsen och därmed var grunden var lagd för Thordénrederierna. Verksamheten växte och rederiet drev verksamhet både inom last- och tankfrakt där lastfartygen i första hand var insatta på nordamerikatrafik. Bolagets namn ändrades 1955 till Finska Nordamerika Linjen. Vid andra världskrigets början fanns 16 fartyg i Thordéns finskflaggade flotta.

Efter fortsättningskriget vågade han inte ha kvar all sin affärsverksamhet i Finland, då han fruktade att Sovjetunionen skulle besätta hela landet. Sommaren 1944 flyttade Thordén därför över delar av rörelsen till sin födelsestad och skapade Thordén Lines. Han försökte på olika vis få med sig rederiets fartyg till Sverige, men lyckades bara få två fartyg registrerade i svenskt register samt så småningom ett fartyg som tidigare tagits i beslag av USA. Under efterkrigstiden byggde Thordén upp sin rederirörelse i Sverige parallellt med sin finska rederirörelse.

Thordéns rederi hade under kriget byggt upp stora tillgodohavanden i USA. Det kapitalet använd han när han 1945 köpte all utrustning på ett av de varv som USA hade anlagt under kriget för att snabbt tillverka en stor mängd handelsfartyg. Allt monterades ner och återuppbyggdes i Uddevalla, där det första fartyget stod färdigt 1947. Varvet blev snabbt Bohusläns största arbetsplats men saknade hela tiden tillräckligt med kapital vilket orsakade höga kostnader för lån i olika banker och ständiga likviditetsproblem med regelbundet inställda betalningar. Rederiverksamheten gick hela tiden med vinst och denna användes också för att hjälpa varvet att överleva.

1957 förhandlade Thordén fram ett kontrakt med US-amerikanska redare om att bygga fartyg till dem. Detta krävde stora investeringar i varvet som Thordén saknade. De långivande upptäckt att han räknat kraftigt fel på hur mycket investeringar som krävdes och vill därför att Gustaf Thordén skulle lämna varvet. Så skedde och 1958 övertogs varvet av en stiftelse bestående av de långivande bankerna och staten. Den planerade utbyggnaden av varvet i Sörvik genomfördes. 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB (Broströms) bankernas andel i Uddevallavarvet.

1960 gick Thordéns finska rederi i konkurs, tre år senare dog Thordén i en seglingsolycka. Vid denna tidpunkt bestod flottan av 11 fartyg varav 6 mindre kust- och bogserfartyg. Av de återstående 5 lastfartygen, som var insatta i nordamerikatrafiken, var tre föråldrade 40-talsfartyg som nu såldes.

1965 köpte Rederi AB Rex, Stockholm resterna av Thordén Lines inklusive de två kvarvarande fartygen. Två år senare köptes Rex av Salénkoncernen. De mindre fartygen drevs vidare av Gustav Thordéns änka Clary ytterligare några år men 1970 såldes även det sista av dessa fartyg.

Eriksberg sålde sin andel i Uddevallavarvet till staten 1971. I samband med varvskrisen fördes Uddevallavarvet över 1977 till det då nybildade Svenska Varv. Ett år senare, 1978, levererades Nanny på 499 000 DW, det största fartyg som någonsin byggts i Sverige. I samband med att statens produktionsstöd till varvsindustrin upphörde 1985 las all produktion vid Uddevallavarvet ned. 1986 levererades det sista fartyget.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Thorburn

William Thorburn (1780-1851) var äldste son till William Thorburn (Senior), en driftig och välkänd köpman i Leith. År 1813 gifte sig William Thorburn (Junior) med Jessy Macfie (1790-1863), yngsta dotter till Robert Macfie från Greenock och Langhouse och invandrade till Uddevalla-trakten tio år senare. William Thorburn började i faderns te-firma (William Thorburn & Sons) omkring 1798, och var under många år i ledningen för denna. Något som avbröts i och med flytten till Sverige. Familjerna Thorburn och Macfie var knutna till varandra på fler olika sätt, då John Macfie, tredje son till nyss nämnde Robert Macfie, år 1810 gift sig med Alison Thorburn, näst äldsta dotter till William Thorburn (Senior).

Ett av William Thorburn och Jessie Macfies barn, Jessie Thorburn (1818-83), gifte sig i januari 1839 med sin kusin William Andrew Macfie, yngste son till hennes moster Margaret och dennas make James Macfie. Även William Andrew Macfie och Jessie Thorburn bosatte sig i Sverige, år 1845 på Anfasteröd, cirka 3 mil från Kasen där Jessies föräldrar bodde. Det är från dessa två som de svenska Macfie-familjerna härstammar. Deras son Robert Macfie grundade badorten Lyckorna på mark som tillhörde deras gård Anfasteröd.

En annan dotter till William Thorburn, Margaret Thorburn (1824-1913) gifte sig med Edward Nonnen (1804-62), son till en av grundarna, John Nonnen, av det som senare kom att bli företaget Carnegie & Co.

William Thorburn och Jessie Macfies son William Franklin Thorburn (1820-1903) tog vid faderns död, år 1851, över dennes firma, som startats 1824, tillsammans med brodern Robert Thorburn (1828-1896) under firmanamnet Will. Thorburns Söner.  William F Thorburn hade innan dess gått i skola samt arbetat i Skottland. Robert Thorburn hade för sin del studerat i Göteborg och där också haft anställning i firma James Dickson & Co. Företaget var i först hand en havreexportfirma. På 1870-talet representerade havreexporten c:a 17% av Sveriges totala export. Thorburn-firmans andel av denna var 28%, representerande ett värde av över 8 miljoner kronor. William Franklin Thorburn var ledamot av stadsfullmäktige i Uddevalla, flera år som ordförande. Han var även ledamot av riksdagens första kammare, åren 1867 – 1869. Tillsammans med sin svåger, William Andrew Macfie, introducerade han curling i Sverige.

Handelsfirman innehöll även en rederirörelse.  Sönerna till William Thorburn fortsatte denna inom ramen för Rederi AB Avena med fyra ångfartyg. Viktigast var export av havre. Havreexporten var betydelsefull för Uddevalla under en stor del av 1800-talet. Konkurrensen var hård, men den thorburnska handelsfirman stod sig gott tack vare att den hade goda magasin och praktiska tekniska lastanordningar på Badö och Kasenabben, där fartygen lade till. Det spred sig snabbt i affärskretsar att ”uddevallahavren” var av högre kvalitet och den betalades med högre pris än ”göteborgshavren. På 1890-talet minskade havreexporten allt mer på grund av lågpriskonkurrens från främst Ryssland. År 1900 startade firman som nu var aktiebolag därför också ett oljeslageri på Badö där linolja tillverkades. Dock skeppas fortfarande havre från Badö.

Robert Thorburn kom också att bli en av intiativtagarna till bygget av järnvägen Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga (UVHJ) som var viktig för havreexporten. Så viktig att den kallades för havrebanan. På hans initiativ drogs den bland annat genom Vara.

Av Robert Thorburns söner blev Eugen Thorburn (1860-1931) arkitekt och kommunpolitiker i Göteborg och Alban Thorburn (1862-1933) blev direktör. William F Thorburns son Charles Thorburn (1873-1949) byggde ett hus i Rörvik utanför Uddevalla där hans familj bosatte sig.

Charles Thorburn var styrelseledamot i Thorburns Söners AB mellan 1900 och 1918, VD i Rederi AB Avena 1900-12 och i Ångbåts AB Bohuslänska Kusten från 1906 till 1947. Sistnämnda företag lade ner sin trafik år 1949. Han var också styrelseledamot i Bohusbanken och ett antal andra företag som inte var i familjens ägo. Charles Thorburns son Thomas Thorburn (1913-?) var VD i Bohuslänska Kusten mellan 1947 och 49. Senare blev han politiker i Stockholm.

Charles Thorburns bror Henry Thorburn (1875-?) var ägare Katrinedals Pappfabr, Groröds Såg- o Vattenverk samt lokal politiker i Uddevalla. Vidare var han aktiv i familjens företag som styr.ordf. i Thorburns Söners AB och styr.led. i Ångbåts AB Bohuslänska Kusten, System AB Uddevalla och AB Gröngatan.

En tredje son till William F Thorburn var William G Thorburn (1878-1958), gift med Sigrid Agrell. Han var bland annat verksam i Granit AB CA Kullgrens Enka och Uddevalla Sparbank liksom delägare i exportfirman W G Thorburn & Co. En av William G Thorburns och Sigrid Agrells söner var Bertil Thorburn (1907-1996), först gift med Gerd Sanne (1907-1939) och sedan med hennes yngre syster Karin Sanne (1923-2005) från en annan bohuslänsk grosshandlarfamilj. I det senare äktenskapet föddes Jane Thorburn, gift med Dan Olsson, huvudägare och chef för Stena. Hennes bror är Jon Thorburn (1953-) ägare till Morlanda säteri i Morlanda socken. Säteriet kom i familjen Thorburns ägo genom att systrarna Sannes far Gunnar Teodor Sanne (1879-1954) var gift med Katarina Bildt (1882-1955) från den släkt (som också utrikesminister Carl Bildt tillhör) som ägt Morlanda större delen av dess existens som säteri och gods.

Bertil Thorburn var VD i AB Ferd. Lundqvist & Co 1941-47 (senare en del av NK) och därefter styrelseledamot under en rad år. Han hade utöver detta en rad andra styrelsuppdrag i det svenska näringslivet, däribland i AB C.A. Kullgrens Enka, Investment AB Skansen Lejonet, AB Aritmos, Försäkrings AB Atlantica, Thorburns Söner AB, Göteborgs och Bohus läns Sparbank och Rederi AB Göteborg-Frederikshavn (Sessanlinjen). Sessanlinjen var Stena Lines stora konkurrent fram till att Stena köpte bolaget år 1981. I flertalet av bolagen hade också familjen Thorburn ägarintressen, man kontrollerade Thorburns Söner och Kullgrens Enka samt blev stor delägare i Skansen Lejonet när detta bolag bildades. Bertil Thorburn hade också en rad politiska uppdrag och var kommunpolitiker i Göteborg.

Äldste sonen till William G Thorburn var Ralf Thorburn (1904-1977), civilingenjör.

En Robert Thorburn är idag verksam vid Svenskt Näringsliv och en Daniel Thorburn på Stockholms Universitet. Släkterna Thorburn och Macfie har en stor släktförening.

Läs mer: BL,

Andra källor:
Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 3:e upplagan, 2008
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De rikaste i Uddevalla på 1700-talet

Av de rikaste i Uddevalla år 1715 platsar bara två personer på listan över de 100 rikaste i Göteborgs och Bohus län. Nämligen Börge Nilsson Bagge, rådman, vice borgmästare och grosshandlare i Uddevalla och krigskommissarien Anders Waldenström. I övrigt finns flera av Uddevallas mer framstående rika borgarfamiljer under 1700-talet med på listan över Uddevallas rikaste redan år 1715. Förändringen under 1700-talet i Uddevalla är inte lika stor som i Göteborg utan det handlar om delvis samma familjer i slutet av 1700-talet som i början. Förmögenheterna i Uddevalla är dock rejält mycket lägre än i Göteborg.

De rikaste i Uddevalla år 1715 (förmögenhet i daler):

Påske P. Bagge  tillhörde inte samma familj som de andra Baggarna. Flertalet av ovanstående män, exempelvis Börge Nilsson Bagge, Arve Liedberg, Arvid Hasselgren, Mathias Rodhe, Pehr Schauw, Casten Werner och Nils J. Bagge var involverade i Uddevalla Sågbruksintressenter.

1721 dyker familjen Koch upp för första gången på listan:

Petter Coopman var egentligen göteborgare, men han var dock köpman i Uddevalla en tid innan han flyttade tilbaks till Göteborg.

1750 (statlig bevillning i riksdaler)

Mikael Koch, Erik Koch, Carl Koch och Fredrik Koch var söner till Jöns Koch. Nils Strandberg och Sveno Strandberg var bröder. Olof Svensson Bagge tillhörde inte samma familj som de andra Baggarna. Även på listan över de rikaste år 1750 så är de flesta  involverade i Uddevalla Sågbruksintressenter och det gäller även 1767 även om andelen nog minskat. Både 1750 och 1767 är det ett antal personer som i första hand är redare som kommit med på listan.

1767

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevalla Sågbruksintressenter

Den viktigaste exportvaran från Uddevalla på 1700-talet var brädor. Huvuddelen av exporten skedde dock inte från själva Uddevalla utan från Saltkällan längst in i Gullmaren vid Örekilsälvens mynning. Brädorna producerades vid en rad sågverk längs med Örekilsälven som kontrollerades av Uddevalla Sågbruksintressenter. Intressenter i detta företag var borgare i Uddevalla som ägde sågar i Örekilsälven och dess biflöden såväl som i Bäveån.

År 1667 anlades det första sågbruket vid Torps herrgård av det nybildade Uddevalla sågbruksintressenter och tillsammans med Borgmästarbruket och de andra utmed älven blev de bl.a. exportörer av sågade trävaror. Uddevalla Sågbruksintressenter fick kungligt privilegium för sågverksrörelse längs med Örekilsälven med rätt till trävaruhandel i Dalsland och Värmland samt export från Saltkällans hamn. En av de drivande bakom initiativet var sannolikt borgmästare Anders Larsson i Uddevalla:

Anders Larsson sades vara egenmäktig och egennyttig, ja andra källor säger t.o.m. högdragen och hänsynslös. Båda har säkert rätt, men dock var karlen synnerligen effektiv. Karl X Gustaf hade fråntagit Uddevalla dess stapelrätt 1658, men undan för undan lyckades han återfå dessa. Åren 1664 och 67 återgick vissa rättigheter och 1674 vann Uddevalla samtliga sina förlorade rättigheter åter.

Staden utvecklades nu starkt under Anders Larssons tid som borgmästare. Han ordnade att ett nytt rådhus byggdes, han blev stadens störste skeppsredare, men också andra borgare gynnades under hans styre.

Nedanför Agneberget startade han ett tobaksspinneri och på en tomt som kallades Borgmästarens trädgård lär han även ha odlat tobak. Spinneriet var i verksamhet tills i slutet av 1800-talet. Gården till Kungsgatan 26 kallas än i dag Spinnaretomten och ännu kan man se bottenvåningen på den byggnad som uppfördes år 1751.

Förmodligen på initiativ av Anders Larsson startade ett antal borgare i Uddevalla år 1667 ett gemensamt företag; Uddevalla Sågbruksintressenter. Han blev i varje fall den mest inflytelserike av intressenterna. Man lade under sig trävaru- och sågverksamheten i framför allt Bäve- och Valboåns samt Örekilsälvens dalgångar. År 1695 förfogade intressenterna över inte mindre än 32 sågar i Valboån och Örekilsälven och i Bäveån fanns minst ett tiotal liksom lika många kvarnar. Bara i Strömfallet fanns tre sågar och fyra kvarnar.

Några år efter 1667 fick Uddevallas borgare även rätten att via Saltkällan införa salt, spannmål och tobak som komplement till exporten av brädor.

De viktigaste, flesta och största sågarna fanns vid Örekilsälven. Från Kärnsjöns utlopp i söder och ner längs med älven anlades ett stort antal sågverksanläggningar, kvarnar och dammar. Ganska snart var de ett 20-tal. 1672 gavs order från staten (kunglig maj:t) om upprensning av Örekilsälvens vattenled för att underlätta en timmerflottning i större skala. Från 1685 finns en uppgift om att kronan anvisat en summa av femtusen daler för detta ändamål. Därmed blev Örekilsälven en av Sveriges äldsta allmänna flottleder. 1688 fanns det 24 sågar. Sågverksägare och medlemmar (Delägare ) i Uddevalla Sågbruksintressenter i början av 1700-talet var Börge Nilsson Bagge, Arve Liedberg, Matthias Rodhe, Jon Bengtsson, Casten Werner, Arvid Johansson Hasselgren, Christen Hammar, Magnus Wallengren, Johan Holst, Pehr Schauw, Anders Schoug, Petter Gram, Anders Jonsson (Koch), Henrik Arvidsson Bratt och Jochum Larsson Lemmike.

Arve Liedberg var svärson till borgmästare Anders Larsson och svåger till den borgmästare som följde efter denne, Lars Silentz. Per Schauw var gift med Arve Liedbergs dotter och var bror till Anders Schoug. Anders Jonsson Koch använda namnet Koch då hans fru var Maria Koch, dotter till en präst på Tjörn vid namn Mikael Koch och därmed syster till den framgångsrike Jöns Koch.

På 1720-talet hade antalet sågverk växt till 32 stycken. Den största anläggningen ttycks ha varit det så kallade Borgmästarbruket precis vid Örekilsälvens utlopp ur Kärnsjön. Andra kända anläggningar var Torps sågbruk, Brålands kvarn och Munkedals bruk.

Vid Munkedal anlades tidigt en såg och en kvarn som dock förtördes på 1740-talet men återuppbyggdes igen. I början av 1800-talet ersattes denna anläggning med en ny nedanför de gamla.

Delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter var huvuddelen av Uddevallas ledande borgarfamiljer liksom fler andra rika personer i Bohuslän. 1738 var exempelvis G. Borgenstierna, A.D. Liljenschiöld, Niklas Bagge, Christen Hammar, Fredrik Bagge, Anders Knape, Petter Hammar, Olof Marcusson, Johan Bagge, Anders Wennerqvist, Andreas Bagge, Sveno Strandberg, Helge Strömdahl, Jacob Eichler, A. Bagge Eliasson, Peder Schauw, Christopher Juhl, Christian Bratt, Johan Wesslau, Josias Hegardt och P. Brunström undertecknare av ett uttalande till försvar för sågverksindustrin och dess privilegier inklusive Saltkällans lastageplats gentemot järnbruksägaren Jöns Koch som ville få dessa privilegier begränsade och dessutom stänga Saltkällans lastageplats. Vid denna tid fanns 27 sågverk längs med Örekilsälven. Senare skulle dock även Jöns Kochs son Mikael Koch bli sågverksägare och delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter.

Av ovan nämnda intressenter i sågbruksbolaget så var G. Borgenstierna svärson till Christen Hammar. Fredrik Bagge och Niklas Bagge var bröder samt kusiner med bröderna Johan Bagge och Andreas Bagge. Alla baggarna var kusiner med Sveno Strandberg. Förmodligen var Anders Knape också släkt med dem då han var gift med en Bagge.

Torps gård var en viktig del av de egendomar som Uddevalla sågbruksintressenter tog över:

Ägarna av Torp har varit många. De första vi känner till är Dragsmarks kloster. Under 1600-talet togs det över av Uddevalla sågbruksintressenter och i början på 1800-talet beboddes Torp av Kapten von Böhnen. Det berättas att när kaptenen kom till Torp var han ofantligt rik men också mycket slösaktig. Han förbrukade alla sina pengar och fick leva sina sista dagar som inhysing på Kvistrums luffarhärbärge. 1826 köptes egendomen av familjen Koch på Vågsäter och 1864 uppförde patron Koch herrgårdsbyggnaden som står kvar än idag.

När det gäller Bråland så var det också en gård med gamla anor:

Gården som har anor från 1500-talet ägdes av riksrådet och guvernören Harald Stake. Han fick den dåvarande kronogården Bråland i förläning och gjorde om den till ett säteri vilket den förblev fram till 1685 då den övergick till att bli frälsegods. 1688 togs gården över av greve Gabriel Oxenstierna och 1690 återgick den till att bli kronogård. Kronogården gjordes därefter till ett boställe för kaptenen vid Bohusläns dragoner, Carl Gustaf Kruuse. Kruuse tog över gården 1689 och uppförde ett nytt bostadshus på gården. Under senare 1700-tal övergick gården till att bli översteboställe, d v s det brukades av Bohusläns regementes högste befäl, vilken hade inkomsterna från gården som lön. År 1876 upphörde Bråland att vara ett översteboställe.

Av alla Brålands innehavare var det inte många som verkligen bodde på Bråland. Många av dem besökte kanske inte ens gården. Kruuse 1689- 1705, far och son Weinholtz 1705-1730 och G R von Köhler 1730-1747 var några av de få som bodde här. Under G R von Köhlers tid uppfördes ännu ett nytt bostadshus på Bråland och hans söner föddes här. P C L von Mecklenburg 1821-1838 bodde på Bråland under vår, sommar och höst. Vintertid bodde han i Göteborg eller i östra flygeln i rådhuset i Uddevalla. Överste von Heideman innehade Bråland från 1838-1856 men han bodde på Gräskärr i Uddevalla. Antagligen arrenderades Bråland ut under denna period eller blev skött av en rättare.

1782 upphävdes privilegiet på timmerhandel i Värmland och Dalsland och vem som helst kunde därefter köpa och sälja timmer. 1817 ombildades Uddevalla Sågbruksintressenter till ett aktiebolag med familjen Koch som en drivande kraft. Familjen Koch tycks vid denna tid ha blivit ägare till såväl Borgmästarbruket och Torps sågbruk (köpt 1826 tillsammans med Torps egendom) och var därmed de största sågverksägarna vid Örekilsälven.

Munkedals bruk med en ny sågverksanläggning ägdes vid denna tid av Niklas Herman Nordberg som köpt Munkedals bruk i början av 1800-talet. Munkedals bruk kom därefter att växa snabbt med en lång rad olika fabriker och produkter, järnverk med manufakturverk som tillverkade spik, färgeri, vadmalsstamp, bandfabrik, Oljeslageri, kvarnar, brännvinsbränneri etc. 1871 bildades Munkedals AB, järnburket lades ner och massatillverkning startades.

Den första turbindrivna kvarnen uppfördes 1868 vid Borgmästarbruket. Denna hade en mycket hög kapacitet. En liknande kvarn uppfördes vid Torp, på platsen för en äldre eldhärjad kvarn. Då även denna brann ned, återuppfördes en ny, med modernaste teknik och utrustning. Till dessa stora och moderna kvarnanläggningar kom kunder från hela Tungenäset och Sörbygden men också så långväga som från Stånge- och Sotenäset och uppifrån Lerdal i Dalsland. År 1876 uppfördes ett nytt sågverk i tre våningar vid Borgmästarbruket och de andra kvarvarande anläggningar kom snart att läggas ner. Kvarnen vid Torps bruk lades ner 1901 och istället upptogs tillverkning av pappersmassa,

År 1918 såldes Torps sågbruk med underliggande gårdar och vattenfall samt Brålands kvarn och vattenfall. Ny ägare blev Munkedals AB. Idag finns ett litet och modernt vattenkraftverk vid Torp och ett lite större vid Munkedal.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Wesslau och Engström

Den först kände personen i Uddevalla som använde namnet Wesslau var Hans Arvidsson Wesslau som dog år 1737. Möjligen hade han tagit namnet från hustrun Catharina Johansdotter då hennes syster var Anna Johansdotter Wesslau. Hans Arvidsson Wesslau och Catharina Johansdotter Wesslaus son Johan Wesslau (1692-1748) var handlande i Uddevalla och gift med Maria Hammar, dotter till Christen Hammar (1655-1741). Hon var änka efter Henrik Arvidsson Bratt (-17 20).

Inger Regina Hammar, också dotter till Christen Hammar, var gift med en Johan Fredrik Wesslau (om det nu inte handlar om samma personer under andra namn).

Hans Henrik Wesslau (1726-96), son till Johan Wesslau växte upp tillsammans med sin halvbror Christian Henriksson Bratt. H.H. Wesslau var gift med Anna Greta Bagge, dotterdotter till sjökapten Anders Eliasson och Anna Börjesdotter Bagge. Paret Eliasson-Bagges dotter Greta Bagge var i sin tur gift med Christian Engström (1704-77). Christian Engström var stadskassör, rådman, kämnärspreses och redare. Paret Engström var barnlösa och testamenterade därför sin förmögenhet till H.H. Wesslau och Anna Greta Bagge.  H.H. Wesslau hade bland annat sonen Christian Wesslau (1760-1840). Trankokeriet Säfveholmen i Uddevalla ägdes först av Hans Henrik Wesslau medan Christian Wesslau förutom det också ägde Rammholmens (Skärets) trankokeri i Morlanda socken på Orust tillsammans med Christian Busck år 1797. Tio år tidigare ägdes detta verk av Didrik Bildt på Morlanda.

Christian Wesslaus son Hans Henning Wesslau (1807-84) flyttade till Göteborg år 1835 där han bedrev handel med garn och kläde. Vid Almedal – i dåvarande Örgryte socken – hade i slutet av 1830-talet L. Buchholtz anlagt ett färgeri och ett blekeri, med cirka tjugo anställda samt med ett högsta årligt produktionsvärde av 23 324 riksdaler. Efter att Buchholtz kommit på obestånd övertogs verksamheten av Hans Henning Wesslau. Från att ha drivit ett dräll- och jacquardväveri i staden från 1840, köpte han Almedahl 1846 och uppförde där anläggningar för linneindustri, appreturverk och linspinneri år 1848. Två år senare producerade fabriken till ett värde av 49 812 riksdaler och sysselsatte åttiotre arbetare. Anläggningen övertogs 1849 av ett bolag med honom själv och T. Hammarén som huvudägare och C. J. Kjellberg som delägare.

År 1856 blev Almedahls ett aktiebolag. Som stiftare hade bolaget J. F. Silvander, H. H. Wesslau, J. N. Grönvall, J. G. Bratt, F. F. Follin, J. Elliot och C. R. Lindhult. Bolagets förste disponent var J. G. Bratt som fömodligen var sonson till Christian Henriksson Bratt (se ovan). Wesslau var en av de första i Sverige som använde mekaniska vävstolar för tillverkning av linnevävnad. Fabriken låg intill Mölndalsån, och transporterna till och från Göteborg av den viktiga kolen för maskinerna, kunde därför ske med pråmar. Anläggningen brann ner den 18 och 19 februari 1858, men byggdes på nytt upp under ledning av disponenten Johan Georg Busck, som då tagit över efter Bratt.

En syster till Hans Henning Wesslau var Sara Maria Wesslau (1794-?). Hennes son var Svante Elof Natt & Dag (1829-) som var gift med kusinen Karin Maria (Mimmi) Wesslau (1836-), sannolikt dotter till Hans Henning Wesslau.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hegardt – stor och spridd släkt

På 1730-talet flyttade Petter Josias Hegardt (1704-86) från Rendsburg i Holstein till Uddevalla. Där gifte han sig med Torborg Bruhn (1703-83), styvdotter till rådman Johan Wennerqvist. Petter Josias Hegardt var köpman, redare och rådman i Uddevalla. Dottern Katarina Torborg Hegardt (1736-72) var gift med Anders Hansson Knape (1720-86) medan dottern Helena Hegardt (1737-73) var gift med komminister Johan Didrik Alsing.

Sönerna Josias Pettersson Hegardt (1739-1806) och Johannes Pettersson Hegardt (1743-1786) var båda framstående affärsmän, skeppsredare och rådmän i Uddevalla. Josias Hegardt var gift med Eva Beata Faxe (1737-72) i sitt första äktenskap. Efter första fruns död gifte han om sig med Anna Elisabeth Bratt (1753-1835), dotter till Christian Henriksson Bratt. Brodern Johannes Hegardt var gift med hennes syster Maria Regina Bratt (1748-80) i sitt första äktenskap. Josias Pettersson Hegardt ägde år 1787 Sörgravens trankokeri på Orust tillsammans med Samuel Brun. Josias P. Hegardt ägde själv ett salteri och trankokeri vid Bottnen, Gamleberg i Ödsmål norr om Stenungsund.

Peter Hegardt (1769-1834), son till Josias Hegardt i dennes första äktenskap var godsägare. Av sönerna i det andra äktenskapet flyttade två till Stockholm, dels Kristian Bernhard Hegardt (1781-1837) som bland annat blev kansliråd, dels Johannes Hegardt (1783-1834). Peter Hegardt var delägare i trankokeriet Lännestaden i Morlanda socken år 1793. Den andre delägaren var Johan Wilh. Torén. 1807 var samma anläggning ägd av Carl Lönner och I.H. Dieden. Kristian Hegardt tycks för sin del också ha varit redare och dessutom ägare av ett varv på Badö invid Uddevalla.

Kristian Bernhard Hegardt tjänstgjorde vid riksdagen i Norrköping 1800 efter studier vid Uppslal universitet. Åren 1801-1817 hade han en rad diplomatiska uppdrag i olika länder och städer, Regensburg, Wien, England, Köpenhamn. Kansliråd blev han 1817. Adlad med bibehållet namn i samband med Carl Johans kröning 1818 (introducerad 1819 under nr 2262). Ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 1819, statssekreterare för handel- och finansärenden hösten 1820 och  ledamot av generaltulldirektionen. Ledamot av finanskommitten 1822 och av konvojkommissariatet 1825. Revisor för bankodiskontverket 1826-1829 och 1832. Bevistade riksdagarna 1823, 1828-1830, 1834-1835 och hade vid dem an rad uppdrag i olika utskott och fullmäktige, oftast av ekonomisk natur. Bankofullmäktig 1832 1/2 – 1834 och riksgäldsfullmäktig från sept 1834 till sin död. Kristian Bernhard Hegardt var gift med Augusta Emilia Koch (1799-1878), dotter till Erik Mikaelsson Koch och Maria Katarina Röhl.

Den andre brodern som flyttade till Stockholm, Johannes Hegardt, var grosshandlare och skeppsredare samt gift med Eleonora Catharina Schmidt (1784-1865).

Den tredje brodern Gustaf Henrik Hegardt (1784-1846) flyttade till Göteborg och grundade där en firma, G.H. Hegardt & Co, tillsammans med Oscar Andrén, systerson till hustrun Cecilia Koch (1789-1863) och alltså son till Antoinetta Margareta Koch (1794-1871) och  Hans Josef Andrén (1776-1817). Cecilia Koch var dotter till Simzon Koch (1757-1822) och Cecilia Hegardt (1770-1890). Hur Cecilia Hegardt är släkt med Gustaf Henrik Hegardt är oklart.

I Malmö fanns det en annan familj Hegardt på 1700-talet som också var företagare och handelsmän. Hur de hänger ihop med familjen Hegardt i Uddevalla är oklart, men sannolikt har de samma ursprung. De var bland annat besläktade med familjerna Valck och von Minden i Göteborg. En gren av denna familj Hegardt tycks också ha blivit adlad som von Hegardt, och sedan blev en gren också friherrlig.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevalla-Bagge

Släkten Bagge från Marstrand är en stor släkt. Göteborgsgrenen med flera betydande köpmän och grosshandlare på 1700-talet har jag skrivit om på annat håll. I Uddevalla fanns två andra grenar (egentligen tre om Orustgrenen räknas) av släkten som härstammar från Börge Nilsson Bagge (1652-1731), rådman och vice borgmästare samt från hans bror Johan Nilsson Bagge (-1689) som också fanns i Uddevalla och var rådman.

Den senares ena son var Fredrik Johansson Bagge (1676-1748), gift med Torborg Hammar (-1722) från en annan rik Uddevallafamilj i sitt första äktenskap och med Eva Christina Radhe (Palmencrona) (1704-90) i sitt andra. I det första äktenskapet överlevde två barn till vuxen ålder, Johanna Christina Bagge (1720-?), först gift med Johan Grönberg (-1744), handlande i Uddevalla och sen gift med Anders Söderström, också från Uddevalla. Sonen Christian Bagge (1722-73) var gift med Maria Virginia Pinstel (1740-1803). Han var svensk konsul i Tripoli i Barbareskstaterna, i nuvarande Libyen. Efter tiden där bosatte han sig i Stockholm.

I Fredrik Johansson Bagges andra äktenskap föddes tre barn som överlevde till vuxen ålder, döttrarna Ingrid Maria Bagge (1728-93), gift med tullinspektor Petter Spaak (1694-1769) och Torborg Elisabeth Bagge (1732-1824), gift med Petter Bundy. Sonen Jonas Fredriksson Bagge (1729-1812) var handlande i Uddevalla och gift med Ingeborg Bagge (1733-60) från Orustgrenen av släkten Bagge. I andra äktenskapet var han gift med Brita Catarina Bildt (1744-1806), från godsägarfamiljen Bildt på  Morlanda säteri på Orust. Jonas Fredriksson Bagge ägde ett sillsalteri och trankokeri på Malön nordväst om Orust.

I Jonas Fredriksson Bagges andra äktenskap föddes en rad barn, Christian Carl Bagge (1764-1852), gift med Christina Hegardt (1774-1846), Johannes Bagge (1765-1843), gift med Anna Helena Skarin (1784-1830) och köpman, Daniel Benjamin Bagge (1769-1836) som var gift med Anna Charlotta von Schoultz (1776-1826, Johanna Bagge (1773-1864), gift med grosshandlare Samuel Olsson Bagge (1761-1821) från en Baggesläkt på Orust (om den officiella släktskrivningen i släkten Bagge stämmer så var de två kusiner och Samuel kom från Uddevallagrenen av familjen, men det förefaller inte sannolikt) samt Dorothea Bagge (1781-1857), gift med Carl Gudmundsson Bagge (1779-1839), brorson till Samuel Olsson Bagge. Enligt den bok som finns av Bagge-släkter, skriven av Lorentz Benjamin Bagge är Olov Svensson Bagges släkt en särskild släkt med namnet Bagge som inte har gemensamt ursprung med Marstrandssläkten (dvs Göteborgs- och Uddevallabaggarna).

Daniel Benjamin Bagge var rådman och grosshandlare i Uddevalla samt ägare av Kärlingesunds salteri och trankokeri på Bokenäset tillsammans med Johan Hellberg år 1787. Senare ägdes detta skärgårdsverk av Christopher Zachau och Jonas Kullgren. Hans son Daniel Henrik Bagge (1809-?)  var godsägare (Åbylund) och fabrikör i Östergötland. Två av hans söner var disponenter och verkmästare inom textilindustrin.

Den andre sonen till Johan Nilsson Bagge var Nils Johansson Bagge (1684-1742), köpman och först gift med Catharina Holst, sedan med Helena Waldenström.

Rådmannen Börge Nilsson Bagge var för sin del den högst beskattade i Uddevalla år 1690 och han blev så småningom vice borgmästare i staden. Han hyste Karl XII’s lik i sitt hus i Uddevalla dit kungen hade förts av de svenska trupperna efter skottet i Fredrikshald i nov 1718. Liket balsamerades även i huset, vilket tog några veckor, innan Karl XII’s likfärd gick vidare mot Stockholm, för att slutligen begravas i Riddarholmskyrkan. Han var i sitt första äktenskap gift med Margaretha Hansdotter (-1721) och i sitt andra med Dorothea Rodhe (-1729).

Börge Nilsson Bagge var ägare till Baggetofta (Gustafsberg) vid 1600-talets slut. Han sålde det 1696 till ett par bönder, vilka i sin tur snart avyttrade detsamma. Börje Bagge köpte 1690 Änghagen Solum för 125 daler av borgaren Hans Olsson. Bagge erhöll vid lagfartsansökningen endast brukningsrätt tills vidare. Hans Olsson protesterade och kunde visa, att han fått marken vid laga arvskifte efter Goritz smed (en från Mecklenburg inflyttad hantverkare i Uddevalla, som blev stamfar för släkterna Schröder och Schröderheim).

Av Börge Nilsson Bagges barn var den äldsta dottern Magdalena Bagge (1679-1766) gift med rådmannen och fabrikören Johan Holst (1672-1716). Deras dotter Magdalena Johansdotter Holst (1726-94) var i sin tur gift med Rutger Hammar (1720-62) från en annan rik Uddevalla-släkt. Dottern Catharina Börjesdotter Bagge var gift med köpmannen Anders Kampe (1682-1758). Äldste sonen Niclas (Nils) Börjesson Bagge (1682-1742) var först gift med Christina Holst (-1708) och sedan med Magdalena Lemmike, änka efter Matthias Rodhe. Inga barn överlevde till vuxen ålder. Som synes är Uddevallas finare borgarfamiljer gifta med varandra kors- och tvärs. Niclas Börjesson Bagge blev precis som fadern vice borgmästare i Uddevalla.

Anders Börjesson Bagge (1684-1751), också son till Börge Nilsson Bagge fick 18 barn, endast två överlevde spädbarnstiden. Dottern Christina Andersdotter Bagge var gift med Carl Fabrin (1706-53) i dennes första gifte. I andra äktenskapet var Carl Fabrin gift med Elsa Arvidsdotter Hasselgren från en annan rik Uddevallafamilj. Hon var tidigare gift med nedanstående Johan Börjesson Bagge, farbror till Fabrins första fru.

Nästa barn i raden, Hans Börjesson Bagge (1686-1756) blev köpman och fabrikör i Uddevalla, var riksdagsman för staden vid en riksdag men flyttade efter det till Göteborg där han 1753 öppnade en restaurang vid namn Stockholmskällaren. I sitt första äktenskap var han gift med Christina (Stina) Koch (-1733) och i sitt andra giftermål med Rachel Christina Hammar (1712-81).

Johan Börjesson Bagge (1695-1741) var handlande i Uddevalla, först gift med Stina Lidberg (-1717) och sen med Elsa Arvidsdotter Hasselgren (1701-?). Inga barn överlevde till vuxen ålder. Johan Fredrik Börjesson Bagge (1701-82) var för sin del köpman och rådman i Uddevalla, dessutom riksdagsman för staden. Gift med Barbara (Barbro) Arvidsson (Ström?) (1708-51). Av deras barn så var Margareta Bagge (1731-1806) gift med handelsmannen Johan Lidbeck (-1797), Hanna Bagge (1736-87) först gift med Samuel Brun (-1768) och sen gift med Detlef Walcke (-1777), rådman och vice borgmästare i Uddevalla. Beata Bagge (1737-95) var gift med rådmannen Henrik Frisk (-1775) i Marstrand, Elisabeth Bagge (1732-78) med prästen Anders Knape och Christina Levina Bagge (1740-1819) var gift med Olof Olsson Bagge (1741-1801) från Orust-Bagge (om det nu inte var så att den grenen var en del av Uddevalla-Bagge och inte en Orust-gren). Ende sonen, Benjamin Bagge (1733-92) var handlande i Uddevalla och direktör vid Gustafsbergs barnhus. Han var ogift och hade inga barn.

Niclas Börjesson Bagge, hans bröder Anders Börjesson Bagge och Johan Börjesson Bagge samt deras kusiner Nils Johansson Bagge och Fredrik Johansson Bagge var delägare i Uddevalla sågbruksintressenter och drev sågverk vid Örekilsälven samt exporterade trävaror. Andelarna och sågverken övertogs vid deras död sannolikt av deras ättlingar. Familjen Bagge synes ha varit de största intressenterna i sågverken vid Örekilsälven under en längre period för att sedan överflyglas av familjen Koch.

Anna Börjesdotter Bagge, dotter till Börje Nilsson Bagge var gift med Anders Eliasson. Deras barn tog sig nannet Bagge. En av deras döttrar, Greta Bagge var gift med Christian Engström (1704-77), stadskassör, redare, rådman och kämnärspreses. En systerdotter till Greta Bagge, Anna Greta Bagge, var gift med köpmannen Hans Henrik Wesslau. Dessa två ärvde det barnlösa paret Engström genom testamente.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Koch – den stora 1700-talsfamiljen

Jöns Koch (1691-1770) var grundläggare av bruken Kollerö (1725), Rådanefors (1732), Öxnäs (1726) och Fredriksfors (1739). Han var gift med Margaretha Simzon (1686-1768). Jöns Koch var riksdagsman för Uddevalla och borgarståndet år 1719 samt 1738-39. I början av 1700-talet var Jöns Koch Uddevallas rikaste man och 1723 köpte han Kollerö bruk samt ett par större fartyg.

Han var i ständig konflikt med Uddevallas brädexportörer (familjer som Hammar, Bagge, Knape, Strandberg, Eichler, Wennerqvist, Hegardt, Wesslau, Juhl, Schauw med flera, dvs de flesta av Uddevallas köpmän) och ville lägga ner Saltkällans lastageplats varifrån brädorna exporterades. 1721 drev han en process om att få sin skatt sänkt och han fick framgång med detta. Rikast efter Jöns Koch var detta år Börge Nilsson Bagge, Anders Knape, Casten Werner, Petter Coopman (göteborgare som åren 1721-29 bodde i Uddevalla).

Jöns Koch var son till Michael Koch som var präst på Tjörn och dennes hustru Ingeborg Holst (1670-1747), syster till köpmannen Johan Holst i Uddevalla. Systern Maria Koch var gift med Anders Jonsson som också upptog namnet Koch. Denne var delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter och ägde sågverk vid Örekilsälven.

1724 dömdes Jöns Koch för inblandning i smuggling av tobak tillsammans med köpmannen Anders Kampe (1682-1758). Denna vara smugglades flitigt i Uddevallaltrakten då priserna i Norge var mycket lägre än i Sverige så det var en lönsam verksamhet. Året efter detta dömdes hans bror Hans Mikaelsson Koch för inblandning i ett annat smugglingsärende som handlade om smuggling av kopparplåtar ut ur Sverige. Andra inblandade var smuggelfartygets ägare Johan Grund Arvidsson, gift med Lona (Magdalena) Koch, syster till Jöns Koch och Hans Mikaelsson Koch samt Jacob Eichler, gift med Inger Knape. Jöns Koch stod för huvuddelen av Uddevallas järnexport som i stort utsträckning gick till Amsterdam och Frankrike.

Järnbruken i Dalsland var manufakturverk och Jöns Koch mottog statliga subventioner för verken. Meningen var att all deras produktion skulle exporteras och så skedde över Uddevalla. Jöns Kochs bror Nils Koch startade för sin del Billingsfors bruk. Från 1764 var emellertid Johan Cahman från Göteborg huvudägare i bruken i Dalsland, från 1799 John Hall:

Efter hand tillkom flera delägare, bl a Andreas Olbers, Johan Busck och Anders Gatenhielm, son till den beryktade kaparen Lasse i Gatan. En annan var Jöns bror Nils Koch som anlagt Billingsfors bruk. Han bodde en tid på Kollerö och avled där 17/7 1762. Efter två år avflyttade hans änka och sonen Samuel och därmed minskade släkten Kochs inflytande i Kollerö bruk. Ny huvudägare blev från 1764 göteborgaren Johan von Cahman av en känd orgelbyggarsläkt. Han hade tjänat en hel del pengar på trankokerier vid kusten, vilka han lär ha varit den förste att starta. Han hade också satt igång Sveriges första ”Återvinnings järnbruk” vid Röda Sten i Göteborg 1764. År 1765 flyttade han in på Kollerö.

Cahman synes ha varit påhittig och driftig och utvecklade såväl Kollerö som sina övriga järnbruk i Öxnäs, Rådanefors och Loviseholm. Han lyckades 1768 få en polsk barontitel som tack för den värdefulla export han bedrev till Polen. Vid Kollerö tillverkade han bl a finbladiga sågblad, som blev ett stort lyft för sågverken vid Lilla Edet och Trollhättan m fl platser. Han anställde vid Kollerö en skotsk bruksinspektör, Peter Clark, som stannade på Kollerö till sin död. Han var gift med Fredrika C Schmidt, född 1748 i Småland. De bodde på Hedetorpet och avled båda där år 1810.

Cahmans framgångar och planer på en ny väg Kollerö – Ljungskile och ett nytt sågverk med 36 finbladiga sågskär gjorde bl a borgarna i Uddevalla avundsjuka och skrämda. De inledde ”rättsprocesser” mot honom och försökte t o m få den nye kungen Gustaf III att ingripa, vilket han förståndigt nog vägrade att göra. Cahman hade dessutom den stora oturen att bli oskyldigt anklagad för stöld av självaste riksrådet, greve Scheffer, vilket han tog mycket hårt.. Han tröttnade och sålde sina järnbruk till John Hall d ä 1779 och lämnade därefter Sverige. Han avled under mystiska omständigheter i Paris 20/10 1780.

John Hall d ä drev Kollerö på ungefär samma sätt som Cahman fram till sin död 1802 då sonen John Hall d y tog över och allt gick överstyr efter en tid. Kollerö såldes på exekutiv auktion 1810 till J Wikström och A M Wennersten. Wikström drev Kollerö till sin död då hans änka Carolina Bakinnan tog över och drev rörelsen vidare till 1832. Då tog sonen Carl över och fortsatte till 1842, då det var dags för ny konkurs. Familjen Wikström var vänersborgare, bosatta vid Tengrenstorp, och ägde även Glosfors bruk i Värmland.

Johan Cahman var sannolikt inte den förste att koka tran på sill, men han anlade tidigt ett trankokeri vid Röda Sten i Göteborg dä han också anlade ett grytgjuteri som var ganska framgångsrikt. Utöver Röda Sten så ägde Cahman troligen inga salterier och trankokerier.

Nils Koch var stamfar för den släkt som senare adlades von Koch.

Den äldste sonen till Jöns Koch var Erik Koch (1713-53). Han var köpman i Uddevalla och hade sonen Jöns Koch d.y. (1743-1836) som bosatte sig på landeriet Baggeby invid Uddevalla. Jöns Koch d.y. var gift med Anna Sara Broström, syster till storredaren Israel Broström.

Mikael Koch (1715-1789), näst äldste son till Jöns Koch, blev 1747 borgmästare i Uddevalla. Han var riksdagsman vid flertalet riksdagar mellan 1746 och 1772 utom 1765 då istället Anders Busck (1726-1804) var riksdagsman för Uddevalla. Mikael Koch var en av ledarna för Hattpartiet i borgarståndet och från 1768 medlem i Sekreta utskottet, det som var Sverige faktiska regering under frihetstiden. Michael Koch var gift med Christina Knape (1721-47), dotter till Anders Knape (1692-1753), i sitt första gifte. De hade en son, Jöns Koch (1743-84). I andra äktenskapet var Mikael Koch gift med Christina Brun (1726-99). Mikael Koch och Christina Brun hade två söner, Simzon Koch (1757-1822) och Erik Koch d.y. (1760-1808).

Handelsfirman Mikael Koch & Söner drevs av Mikael Koch och hans två söner. Firman drev bland annat rederiverksamhet och exporterade sill och järn (Kollerös produktion exporterades i huvudsak över Uddevalla även om göteborgare var huvudägare i bruket) . Mikael Koch, firman och/eller sönerna ägde också en rad sillsalterier och trankokerier som trankokeriet (8 kittlar) Hassleskär i Askums socken på Sotenäset, Herröns salteri vid Kyrkesund, salteriet Hals nabbe invid Svanesund, Kroksholmens salteri och trankokeri (8 kittlar), Evensås salteri och trankokeri (4 kittlar) och Ellös trankokeri (4 kittlar).

Mikael Kochs bröder Carl Koch (1718-1803) och Fredrik Koch (1722-1773) ägde också trankokerier, den förstnämnde Kasenabben invid Uddevalla och den sistnämnde Sörviksnäs i Herrestad. Vid Sörvik drev Fredrik Koch även ett tegelbruk från år 1760. Mikael Koch & Söner exporterade även bräder och i motsats till fadern så var Mikael Koch och hans ättlingar ägare av sågverk vid Örekilsälven och intressenter i Uddevalla Sågbruksintressenter. Fredrik Koch var gift med Anna Britta Bagge och deras dotter Maria Koch var gift med Anders Åberg d.y. (1742-1820), köpman och borgmästare i Uddevalla från 1773. Dessutom riksdagsman.  Han var son till Anders Åberg d.ä., borgmästare i Åmål. Anders Åberg d.y. ägde del i trankokeriet Koskär på Skaftö (8 kittlar) år 1793.  1787 tillhörde detta verk Johan Rimner.

Sonen till Anders Åberg d.y.,  Fredrik Andersson Åberg (1780-1844) var gift med Christina Koch, dotter till Simzon Koch och Catharina Hegardt. Han var precis som fadern riksdagsman, dessutom grosshandlare och kommerseråd. Bosatt på Sörvik.

I början av 1800-talet gick dock firman Michael Koch & Söner i konkurs liksom även andra Uddevallahandlare och -redare som exempelvis Israel Broström.

Simzon Koch var också brukspatron på Liljenbergsfors. Simzon Koch var gift med Catharina Cecilia Hegardt (1770-1890). Deras son Mikael Koch (1792-1869) övertog bruken i Dalsland och var major i örlogsflottan och deras dotter Christina Koch var gift med konteramiral Harald af Christiernin (1751-1799) och i andra äktenskapet gift med Fredrik Andersson Åberg (se ovan). H. af Christiernin  ägde på  1790-talet del i ett trankokeri med 8 kittlar vid Slätholmen i Lyse socken. 1782 köpte Simzon Koch d.ä. Vågsäters egendom med Liljenbergsfors bruk år 1782. Vågsäter kvar blev i familjens ägo till 1880 då det såldes till Munkedals bruk.

Simzon Koch d.y. (1795-1843), son till Simzon Koch d.ä. och Cecilia Hegardt var grosshandlare i Göteborg. Dottern Cecilia Koch (1789-1863) var gift med Gustaf Henrik Hegardt (1784-1846). Släktskapen mellan GH Hegardt och Cecilia Hegardt är oklar men släkt var de sannolikt. Dottern Antoinetta Margareta Koch (1794-1871) var gift med Hans Josef Andrén (1776-1817), Carolina Cecilia Koch (1798-1877) var gift med häradshövding Martin Bagge (1790-1856).

Brodern till Simzon Koch, Erik Koch d.y. gift med Maria Röhl, dotter till handelsmannen Jörgen Wilhelm Röhl och Johanna Cornelia Bratt.

Mikael Kochs syster Maria Koch (1726-46) var gift med de framgångsrike köpmannen Arvid Hasselgren.

Av allt att döma är den nutida golfspelaren Carin Kochs man Stefan Koch en ättling till Uddevallafamiljen Koch.

Läs mer: Uddevallabloggen, BL,

Andra källor: Sten Kristiansson, Uddevalla Stads Historia, 1953, Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevallas handelshus och redare på 1700-talet

Uddevalla var på 1700-talet en av Sveriges större städer. Framförallt var det en av de större exporthamnarna i Sverige och den fjärde största rederistaden med rederier specialiserade på trafik på Medelhavet och Frankrike. Saltimport var därmed en viktig verksamhet för viss handelshus i Uddevalla, brädexport var viktigare. Den senare gick inte från själva Uddevalla utan brädexporten sköttes via Saltkällans lastageplats vid Örekilsälvens mynning som tillhörde borgarna i Uddevalla. Många sågverk längs med Örekilsälven ägdes av Uddevallaköpmän.

Bland de stora köpmannafamiljerna i Uddevalla märks Bagge (en annan gren av samma släkt som göteborgsfamiljen med samma namn), Busck (släkt med den familj Busck som fanns i Göteborg), Bratt (det fanns många familjer i Sverige med detta namn), Broström (inte den familj som senare kom att äga det stora rederiet i Göteborg), Engström, Gerle, Hammar, Hasselgren (grundade ett av Amsterdams stora finanshus), Hegardt, Holst (en annan gren av samma familj som var verksam i Göteborg), Knape (det fanns många olika familjer med detta namn också), Waldenström, Koch, Rodhe, Wesslau, Åberg, Brunjeansson med flera. Många av dessa familjer var redare och dessutom verksamma inom sillnäringen såväl som inom brädexporten.

1738-40 var Uddevalla en av Sveriges största exportstäder med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 4 000 (Stockholm hade 53 000 och Göteborg 19 000). Den utrikes sjöfarten från Uddevalla var lika stor som den från Gävle, Karlskrona och Karlshamn. Förutom Stockholm och Göteborg hade även Kalmar, Västervik, Visby och Fredrikshamn större utrikes sjöfart än Uddevalla. 1796-99 var Uddevalla av större betydelse och återfanns som Sveriges femte största sjöfartsstad med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 8000. Större var endast Stockholm, Göteborg, Visby och Kalmar. Det som gjorde att Uddevalla kunde expandera så kraftigt under 1700-talet var utan tvekan sillperioden med åtföljande sill- och tranexport samt saltimport.

För stångjärnsexporten, Sveriges viktigaste exportvara spelade Uddevalla en begränsad roll. 60% av stångjänrsexporten 1738-1808 gick via Stockholm (i snitt 196 000 skeppund per år),  26 % över Göteborg (86 000 skp) och 8% över Gävle (26 000 skp). Över Uddevalla exporterades  3 000 skp, lika mycket som via Västervik, men mindre än via Norrköping där exporten i snitt per år var 9 000 skp. Uddevallas järnexport var dock specialinriktad på plåt där man var näst störst efter Göteborg. För trävaruexporten spelade Uddevalla (dvs egentligen Saltkällan) en större roll, på 1740-talet exporterades årligen cirka 10 000 tolfter, på 1750-talet mycket mindre, men på 1780-talet ahde exporten från uddevala stigit till över 10 000 tolfter per år igen. Huvuddelen av exporten från Uddevalla var enkla bräder, men i motsats till Göteborg gick inte exporten till England utan huvudsakligen till Frankrike där fartygen sedan tog saltlast i retur, men även vin och annan alkohol.

Av sillexporten gick det mesta via Göteborg och resten via Uddevalla, Marstrand och Strömstad. Detsamma gällde tranexporten. Under hela sillperioden stod Uddevalla i allmänhet för 10% av exporten per år, med toppåret 1781 då 16% av all sillexport gick över Uddevalla. Av tranexporten stod Uddevalla dock för endast cirka 6% årligen. I början av 1700-talet exporterade Uddevalla också en del tjära och beck medan man i slutet av 1700-talet exporterade en hel del alun, vissa år kring år 1800 stod Uddevalla för 25% av den svenska exporten. Alun som exporterades över Uddevalla bröts främst vid Kinnekulle (Hönsäter etc).

Saltimporten via Uddevalla ökade starkt under sillperioden precis som i alla västkuststäder. Uddevalla importerade åren 1763-72 i medeltal 13 381 tunnor salt per år och under åren 1783-92 19251 tunnor salt per år. Andra importvaror var tobak, alkoholhaltiga drycker, lin, hampa, stenkol (till Kollerö bruk), tyger, textilier. Importen över Uddevalla var dock markant lägre än exporten.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén