Etikett: Brunjeansson

Brunjeansson och Palmborg

Brunjeansson antogs som namn av en syskonskara som var barn till Johannes Rasmusson, komminister i Näsinge och vars mor Torborg Torgersdotter Brun var från Brun-släkten i Marstrand. En i syskonskaran var Torborg Brun (1703-83) som var gift med Peter Josias Hegardt (1704-86). Syskonen Brunjeansson var därmed också avlägset släkt med familjen Holst. Det fanns sannolikt flera olika Brun-släkter som nödvändigtvis inte var släkt med varandra.

Häradshövding Niklas Brunjeansson (1705-84), gift med Katarin Cecilia Schiller tycks vara ett annat syskon. Deras son Carl Johan Brunjeansson (1739-1785) var stadssekreterare i Uddevalla från 1780 och gift med Magdalena Jurgensson, dotter till skeppsredaren och köpmannen Paul Paulsson Jurgensson (1728-84). C.J. Brunjeansson var också författare och ledamot av Götheborgska Vetenskaps och Vitterhetssamhället. Sara Margareta Brunjeansson, syster till C.J. Brunjeansson var för sin del gift med Johan Palmborg, häradshövding på Orust. Deras son Nils Johan Palmborg (1763-1818) var borgmästare i Uddevalla efter Mikael Koch. Nils Johan Palmborg ägde år 1799 salteriet och trankokeriet Lahall med 8 kittlar i Dragsmarks socken såväl som del i det lika stora trankokeriet Johannisberg i Långelanda socken på Orust. Det sistnämnda verket ägde han tillsammans med brodern P.J. Palmborg och apotekare Bergius i Udddevalla. Lahall var 1787 ägt av C.R. Hammar & Co.

Ett tredje syskon var Hans Brunjeansson (1706-71) som var grosshandlare i Göteborg och gift med Anna Schiller Margareta Schiller (1711-79), syster till den äldre broderns fru. Deras son Petter Brunjeansson (1756-1837) var handlande i Uddevalla och disponent för sockerbruket såväl som Gustafsbergsdirektör. Sonen Johan Aron Brunjeansson d.ä. var handlande i Göteborg. Systern  Elisabeth Brunjeansson (1750-1829) var gift med Anders Andrén (1728-92).

Någon i familjen Brunjeansson ägde ett trankokeri vid Saltkällsviken i Dragsmarks socken där också Uddevallaköpmannen P. Anders Berg ägde ett annat trankokeri. Samme Brunjeansson var fömodligen delägare i firman Hammar & Brunjeansson som ägde Råttholmens trankokeri med 8 kittlar och Sandvikens trankokeri, båda i Morlanda socken.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevallas handelshus och redare på 1700-talet

Uddevalla var på 1700-talet en av Sveriges större städer. Framförallt var det en av de större exporthamnarna i Sverige och den fjärde största rederistaden med rederier specialiserade på trafik på Medelhavet och Frankrike. Saltimport var därmed en viktig verksamhet för viss handelshus i Uddevalla, brädexport var viktigare. Den senare gick inte från själva Uddevalla utan brädexporten sköttes via Saltkällans lastageplats vid Örekilsälvens mynning som tillhörde borgarna i Uddevalla. Många sågverk längs med Örekilsälven ägdes av Uddevallaköpmän.

Bland de stora köpmannafamiljerna i Uddevalla märks Bagge (en annan gren av samma släkt som göteborgsfamiljen med samma namn), Busck (släkt med den familj Busck som fanns i Göteborg), Bratt (det fanns många familjer i Sverige med detta namn), Broström (inte den familj som senare kom att äga det stora rederiet i Göteborg), Engström, Gerle, Hammar, Hasselgren (grundade ett av Amsterdams stora finanshus), Hegardt, Holst (en annan gren av samma familj som var verksam i Göteborg), Knape (det fanns många olika familjer med detta namn också), Waldenström, Koch, Rodhe, Wesslau, Åberg, Brunjeansson med flera. Många av dessa familjer var redare och dessutom verksamma inom sillnäringen såväl som inom brädexporten.

1738-40 var Uddevalla en av Sveriges största exportstäder med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 4 000 (Stockholm hade 53 000 och Göteborg 19 000). Den utrikes sjöfarten från Uddevalla var lika stor som den från Gävle, Karlskrona och Karlshamn. Förutom Stockholm och Göteborg hade även Kalmar, Västervik, Visby och Fredrikshamn större utrikes sjöfart än Uddevalla. 1796-99 var Uddevalla av större betydelse och återfanns som Sveriges femte största sjöfartsstad med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 8000. Större var endast Stockholm, Göteborg, Visby och Kalmar. Det som gjorde att Uddevalla kunde expandera så kraftigt under 1700-talet var utan tvekan sillperioden med åtföljande sill- och tranexport samt saltimport.

För stångjärnsexporten, Sveriges viktigaste exportvara spelade Uddevalla en begränsad roll. 60% av stångjänrsexporten 1738-1808 gick via Stockholm (i snitt 196 000 skeppund per år),  26 % över Göteborg (86 000 skp) och 8% över Gävle (26 000 skp). Över Uddevalla exporterades  3 000 skp, lika mycket som via Västervik, men mindre än via Norrköping där exporten i snitt per år var 9 000 skp. Uddevallas järnexport var dock specialinriktad på plåt där man var näst störst efter Göteborg. För trävaruexporten spelade Uddevalla (dvs egentligen Saltkällan) en större roll, på 1740-talet exporterades årligen cirka 10 000 tolfter, på 1750-talet mycket mindre, men på 1780-talet ahde exporten från uddevala stigit till över 10 000 tolfter per år igen. Huvuddelen av exporten från Uddevalla var enkla bräder, men i motsats till Göteborg gick inte exporten till England utan huvudsakligen till Frankrike där fartygen sedan tog saltlast i retur, men även vin och annan alkohol.

Av sillexporten gick det mesta via Göteborg och resten via Uddevalla, Marstrand och Strömstad. Detsamma gällde tranexporten. Under hela sillperioden stod Uddevalla i allmänhet för 10% av exporten per år, med toppåret 1781 då 16% av all sillexport gick över Uddevalla. Av tranexporten stod Uddevalla dock för endast cirka 6% årligen. I början av 1700-talet exporterade Uddevalla också en del tjära och beck medan man i slutet av 1700-talet exporterade en hel del alun, vissa år kring år 1800 stod Uddevalla för 25% av den svenska exporten. Alun som exporterades över Uddevalla bröts främst vid Kinnekulle (Hönsäter etc).

Saltimporten via Uddevalla ökade starkt under sillperioden precis som i alla västkuststäder. Uddevalla importerade åren 1763-72 i medeltal 13 381 tunnor salt per år och under åren 1783-92 19251 tunnor salt per år. Andra importvaror var tobak, alkoholhaltiga drycker, lin, hampa, stenkol (till Kollerö bruk), tyger, textilier. Importen över Uddevalla var dock markant lägre än exporten.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén