Kategori: Sjöfart

Thordén – Uddevallavarvet

Gustaf Birger Thordén var en svensk redare som föddes den 25 maj 1894 i Uddevalla och dog 30 juni 1963 i en drunkningsolycka i Sotenkanalen.

Efter några ungdomsår i skotska Glasgow och senare Stockholm, flyttade han 1920 till Helsingfors och blev där en framgångsrik skeppsredare. Han blev 1922 delägare i sitt första fartyg och 1924 grundades rederi och skeppsmäkleri AB Suomi där Thordén var delägare. 1926 delades bolaget så att Thordén övertog rederirörelsen och därmed var grunden var lagd för Thordénrederierna. Verksamheten växte och rederiet drev verksamhet både inom last- och tankfrakt där lastfartygen i första hand var insatta på nordamerikatrafik. Bolagets namn ändrades 1955 till Finska Nordamerika Linjen. Vid andra världskrigets början fanns 16 fartyg i Thordéns finskflaggade flotta.

Efter fortsättningskriget vågade han inte ha kvar all sin affärsverksamhet i Finland, då han fruktade att Sovjetunionen skulle besätta hela landet. Sommaren 1944 flyttade Thordén därför över delar av rörelsen till sin födelsestad och skapade Thordén Lines. Han försökte på olika vis få med sig rederiets fartyg till Sverige, men lyckades bara få två fartyg registrerade i svenskt register samt så småningom ett fartyg som tidigare tagits i beslag av USA. Under efterkrigstiden byggde Thordén upp sin rederirörelse i Sverige parallellt med sin finska rederirörelse.

Thordéns rederi hade under kriget byggt upp stora tillgodohavanden i USA. Det kapitalet använd han när han 1945 köpte all utrustning på ett av de varv som USA hade anlagt under kriget för att snabbt tillverka en stor mängd handelsfartyg. Allt monterades ner och återuppbyggdes i Uddevalla, där det första fartyget stod färdigt 1947. Varvet blev snabbt Bohusläns största arbetsplats men saknade hela tiden tillräckligt med kapital vilket orsakade höga kostnader för lån i olika banker och ständiga likviditetsproblem med regelbundet inställda betalningar. Rederiverksamheten gick hela tiden med vinst och denna användes också för att hjälpa varvet att överleva.

1957 förhandlade Thordén fram ett kontrakt med US-amerikanska redare om att bygga fartyg till dem. Detta krävde stora investeringar i varvet som Thordén saknade. De långivande upptäckt att han räknat kraftigt fel på hur mycket investeringar som krävdes och vill därför att Gustaf Thordén skulle lämna varvet. Så skedde och 1958 övertogs varvet av en stiftelse bestående av de långivande bankerna och staten. Den planerade utbyggnaden av varvet i Sörvik genomfördes. 1963 övertog Eriksbergs Mekaniska Verkstad AB (Broströms) bankernas andel i Uddevallavarvet.

1960 gick Thordéns finska rederi i konkurs, tre år senare dog Thordén i en seglingsolycka. Vid denna tidpunkt bestod flottan av 11 fartyg varav 6 mindre kust- och bogserfartyg. Av de återstående 5 lastfartygen, som var insatta i nordamerikatrafiken, var tre föråldrade 40-talsfartyg som nu såldes.

1965 köpte Rederi AB Rex, Stockholm resterna av Thordén Lines inklusive de två kvarvarande fartygen. Två år senare köptes Rex av Salénkoncernen. De mindre fartygen drevs vidare av Gustav Thordéns änka Clary ytterligare några år men 1970 såldes även det sista av dessa fartyg.

Eriksberg sålde sin andel i Uddevallavarvet till staten 1971. I samband med varvskrisen fördes Uddevallavarvet över 1977 till det då nybildade Svenska Varv. Ett år senare, 1978, levererades Nanny på 499 000 DW, det största fartyg som någonsin byggts i Sverige. I samband med att statens produktionsstöd till varvsindustrin upphörde 1985 las all produktion vid Uddevallavarvet ned. 1986 levererades det sista fartyget.

Andra källor: Jan Glete, Nätverk i näringslivet, 1994

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Thorburn

William Thorburn (1780-1851) var äldste son till William Thorburn (Senior), en driftig och välkänd köpman i Leith. År 1813 gifte sig William Thorburn (Junior) med Jessy Macfie (1790-1863), yngsta dotter till Robert Macfie från Greenock och Langhouse och invandrade till Uddevalla-trakten tio år senare. William Thorburn började i faderns te-firma (William Thorburn & Sons) omkring 1798, och var under många år i ledningen för denna. Något som avbröts i och med flytten till Sverige. Familjerna Thorburn och Macfie var knutna till varandra på fler olika sätt, då John Macfie, tredje son till nyss nämnde Robert Macfie, år 1810 gift sig med Alison Thorburn, näst äldsta dotter till William Thorburn (Senior).

Ett av William Thorburn och Jessie Macfies barn, Jessie Thorburn (1818-83), gifte sig i januari 1839 med sin kusin William Andrew Macfie, yngste son till hennes moster Margaret och dennas make James Macfie. Även William Andrew Macfie och Jessie Thorburn bosatte sig i Sverige, år 1845 på Anfasteröd, cirka 3 mil från Kasen där Jessies föräldrar bodde. Det är från dessa två som de svenska Macfie-familjerna härstammar. Deras son Robert Macfie grundade badorten Lyckorna på mark som tillhörde deras gård Anfasteröd.

En annan dotter till William Thorburn, Margaret Thorburn (1824-1913) gifte sig med Edward Nonnen (1804-62), son till en av grundarna, John Nonnen, av det som senare kom att bli företaget Carnegie & Co.

William Thorburn och Jessie Macfies son William Franklin Thorburn (1820-1903) tog vid faderns död, år 1851, över dennes firma, som startats 1824, tillsammans med brodern Robert Thorburn (1828-1896) under firmanamnet Will. Thorburns Söner.  William F Thorburn hade innan dess gått i skola samt arbetat i Skottland. Robert Thorburn hade för sin del studerat i Göteborg och där också haft anställning i firma James Dickson & Co. Företaget var i först hand en havreexportfirma. På 1870-talet representerade havreexporten c:a 17% av Sveriges totala export. Thorburn-firmans andel av denna var 28%, representerande ett värde av över 8 miljoner kronor. William Franklin Thorburn var ledamot av stadsfullmäktige i Uddevalla, flera år som ordförande. Han var även ledamot av riksdagens första kammare, åren 1867 – 1869. Tillsammans med sin svåger, William Andrew Macfie, introducerade han curling i Sverige.

Handelsfirman innehöll även en rederirörelse.  Sönerna till William Thorburn fortsatte denna inom ramen för Rederi AB Avena med fyra ångfartyg. Viktigast var export av havre. Havreexporten var betydelsefull för Uddevalla under en stor del av 1800-talet. Konkurrensen var hård, men den thorburnska handelsfirman stod sig gott tack vare att den hade goda magasin och praktiska tekniska lastanordningar på Badö och Kasenabben, där fartygen lade till. Det spred sig snabbt i affärskretsar att ”uddevallahavren” var av högre kvalitet och den betalades med högre pris än ”göteborgshavren. På 1890-talet minskade havreexporten allt mer på grund av lågpriskonkurrens från främst Ryssland. År 1900 startade firman som nu var aktiebolag därför också ett oljeslageri på Badö där linolja tillverkades. Dock skeppas fortfarande havre från Badö.

Robert Thorburn kom också att bli en av intiativtagarna till bygget av järnvägen Uddevalla-Vänersborg-Herrljunga (UVHJ) som var viktig för havreexporten. Så viktig att den kallades för havrebanan. På hans initiativ drogs den bland annat genom Vara.

Av Robert Thorburns söner blev Eugen Thorburn (1860-1931) arkitekt och kommunpolitiker i Göteborg och Alban Thorburn (1862-1933) blev direktör. William F Thorburns son Charles Thorburn (1873-1949) byggde ett hus i Rörvik utanför Uddevalla där hans familj bosatte sig.

Charles Thorburn var styrelseledamot i Thorburns Söners AB mellan 1900 och 1918, VD i Rederi AB Avena 1900-12 och i Ångbåts AB Bohuslänska Kusten från 1906 till 1947. Sistnämnda företag lade ner sin trafik år 1949. Han var också styrelseledamot i Bohusbanken och ett antal andra företag som inte var i familjens ägo. Charles Thorburns son Thomas Thorburn (1913-?) var VD i Bohuslänska Kusten mellan 1947 och 49. Senare blev han politiker i Stockholm.

Charles Thorburns bror Henry Thorburn (1875-?) var ägare Katrinedals Pappfabr, Groröds Såg- o Vattenverk samt lokal politiker i Uddevalla. Vidare var han aktiv i familjens företag som styr.ordf. i Thorburns Söners AB och styr.led. i Ångbåts AB Bohuslänska Kusten, System AB Uddevalla och AB Gröngatan.

En tredje son till William F Thorburn var William G Thorburn (1878-1958), gift med Sigrid Agrell. Han var bland annat verksam i Granit AB CA Kullgrens Enka och Uddevalla Sparbank liksom delägare i exportfirman W G Thorburn & Co. En av William G Thorburns och Sigrid Agrells söner var Bertil Thorburn (1907-1996), först gift med Gerd Sanne (1907-1939) och sedan med hennes yngre syster Karin Sanne (1923-2005) från en annan bohuslänsk grosshandlarfamilj. I det senare äktenskapet föddes Jane Thorburn, gift med Dan Olsson, huvudägare och chef för Stena. Hennes bror är Jon Thorburn (1953-) ägare till Morlanda säteri i Morlanda socken. Säteriet kom i familjen Thorburns ägo genom att systrarna Sannes far Gunnar Teodor Sanne (1879-1954) var gift med Katarina Bildt (1882-1955) från den släkt (som också utrikesminister Carl Bildt tillhör) som ägt Morlanda större delen av dess existens som säteri och gods.

Bertil Thorburn var VD i AB Ferd. Lundqvist & Co 1941-47 (senare en del av NK) och därefter styrelseledamot under en rad år. Han hade utöver detta en rad andra styrelsuppdrag i det svenska näringslivet, däribland i AB C.A. Kullgrens Enka, Investment AB Skansen Lejonet, AB Aritmos, Försäkrings AB Atlantica, Thorburns Söner AB, Göteborgs och Bohus läns Sparbank och Rederi AB Göteborg-Frederikshavn (Sessanlinjen). Sessanlinjen var Stena Lines stora konkurrent fram till att Stena köpte bolaget år 1981. I flertalet av bolagen hade också familjen Thorburn ägarintressen, man kontrollerade Thorburns Söner och Kullgrens Enka samt blev stor delägare i Skansen Lejonet när detta bolag bildades. Bertil Thorburn hade också en rad politiska uppdrag och var kommunpolitiker i Göteborg.

Äldste sonen till William G Thorburn var Ralf Thorburn (1904-1977), civilingenjör.

En Robert Thorburn är idag verksam vid Svenskt Näringsliv och en Daniel Thorburn på Stockholms Universitet. Släkterna Thorburn och Macfie har en stor släktförening.

Läs mer: BL,

Andra källor:
Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 3:e upplagan, 2008
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Knape från Uddevalla

Knape var precis som Bagge ett vanligt släktnamn i Bohuslän. En känd familj är Knape från Onsala i Halland, en annan är amiral Olof Strömstiernas familj som denna köpmannafamilj eventuellt är släkt med. Nedan nämnde Anders Knape d.ä. är nämligen eventuellt son tilll Anders Nilsson Knape, som var bror med Olof Strömstierna (Knape).

Anders Knape d.ä. (1692-1753) var handlande, rådman, vice borgmästare och riksdagsman för borgarståndet i Uddevalla. I första äktenskapet var han gift med Catharina Bagge och i sitt andra äktenskap med Bodella (Boel Bagge), änka efter Arvid Hasselgren (1678-1723). Vilka eller vilken Baggesläkt dessa två kvinnor tillhörde verkar mycket oklart, men sannolikt är det någon av Orust-Baggesläkterna. Anders Knape d.ä. var sågverksintressent i Uddevalla sågbruksintressenter.

Dottern till Anders Knape d.ä.,  Christina Knape (1721-47), var gift med Michael Koch (1715-89) i dennes första gifte. Sonen Anders Andersson Knape d.y. (1722-1800) var komminister i Uddevalla och senare kyrkoherde i Skepplanda. Han var gift med Elisabeth Johansdotter Bagge som sannolikt var från samma släkt som modern. En annan son, Arvid Knape (1727-?) var gift med Margareta Fabrin och var inblandad i en skandal kring ett barnamord år 1755. Efter det flyttade han från staden och försvann.

En bror till Anders Knape d.ä., Erik Andersson Knape (1700-71) var också köpman i Uddevalla. Han var gift med Margareta Lemmike. Nils Knape (1704-72) var sannolikt också en bror, eventuellt en kusin. Han var gift med Caisa Silentz och rektor vid Uddevalla skola.

Inger Knape (1693-1762), syster till Anders Knape d.ä. var för sin del gift med Hans Andersson. Deras son var den framgångsrike redaren och köpmannen Anders Hansson Knape (1720-86), gift med Katarina Torborg Hegardt (1736-72). Vid samma tid levde också en annan Inger Knape som var gift med den från Tyskland inflyttade affärsmannen Jacob Eichler. Hur hon eventuellt är släkt med de övriga här nämnda Knaparna är oklart.

År 1766 köpte Anders Knape Hansson Baggetofta egendom för 8800 daler silvermynt. Knape utvecklade egendomen. Han uppförde ett sillsalteri och ett skeppsbyggeri, och bedrev handel. Det barnlösa paret Knape blev med tiden mycket förmögna. Knape ägde bland annat sju fartyg, säteriet Gullmarsberg vid Skredsvik samt del i firman Hasselgren & Björkman i Stockholm. Hans fartyg var i allmänhet hemmahörande i Stockholm och Göteborg, inte i Uddevalla.

År 1772 inrättade makarna Knape genom testamente en stiftelse för att skapa hem och skolgång för studiebegåvade och behövande gossar från Bohuslän. Samma år dog hustrun Katarina Hegardt.

1774 stadfäste Gustafs III stiftelsen. Därmed uppstod Sveriges första internatskola. Då ändrades också namnet, med Gustaf lll:s samtycke, från Baggetofta till Gustafsbergs Barnhusinrättning.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brunjeansson och Palmborg

Brunjeansson antogs som namn av en syskonskara som var barn till Johannes Rasmusson, komminister i Näsinge och vars mor Torborg Torgersdotter Brun var från Brun-släkten i Marstrand. En i syskonskaran var Torborg Brun (1703-83) som var gift med Peter Josias Hegardt (1704-86). Syskonen Brunjeansson var därmed också avlägset släkt med familjen Holst. Det fanns sannolikt flera olika Brun-släkter som nödvändigtvis inte var släkt med varandra.

Häradshövding Niklas Brunjeansson (1705-84), gift med Katarin Cecilia Schiller tycks vara ett annat syskon. Deras son Carl Johan Brunjeansson (1739-1785) var stadssekreterare i Uddevalla från 1780 och gift med Magdalena Jurgensson, dotter till skeppsredaren och köpmannen Paul Paulsson Jurgensson (1728-84). C.J. Brunjeansson var också författare och ledamot av Götheborgska Vetenskaps och Vitterhetssamhället. Sara Margareta Brunjeansson, syster till C.J. Brunjeansson var för sin del gift med Johan Palmborg, häradshövding på Orust. Deras son Nils Johan Palmborg (1763-1818) var borgmästare i Uddevalla efter Mikael Koch. Nils Johan Palmborg ägde år 1799 salteriet och trankokeriet Lahall med 8 kittlar i Dragsmarks socken såväl som del i det lika stora trankokeriet Johannisberg i Långelanda socken på Orust. Det sistnämnda verket ägde han tillsammans med brodern P.J. Palmborg och apotekare Bergius i Udddevalla. Lahall var 1787 ägt av C.R. Hammar & Co.

Ett tredje syskon var Hans Brunjeansson (1706-71) som var grosshandlare i Göteborg och gift med Anna Schiller Margareta Schiller (1711-79), syster till den äldre broderns fru. Deras son Petter Brunjeansson (1756-1837) var handlande i Uddevalla och disponent för sockerbruket såväl som Gustafsbergsdirektör. Sonen Johan Aron Brunjeansson d.ä. var handlande i Göteborg. Systern  Elisabeth Brunjeansson (1750-1829) var gift med Anders Andrén (1728-92).

Någon i familjen Brunjeansson ägde ett trankokeri vid Saltkällsviken i Dragsmarks socken där också Uddevallaköpmannen P. Anders Berg ägde ett annat trankokeri. Samme Brunjeansson var fömodligen delägare i firman Hammar & Brunjeansson som ägde Råttholmens trankokeri med 8 kittlar och Sandvikens trankokeri, båda i Morlanda socken.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hegardt – stor och spridd släkt

På 1730-talet flyttade Petter Josias Hegardt (1704-86) från Rendsburg i Holstein till Uddevalla. Där gifte han sig med Torborg Bruhn (1703-83), styvdotter till rådman Johan Wennerqvist. Petter Josias Hegardt var köpman, redare och rådman i Uddevalla. Dottern Katarina Torborg Hegardt (1736-72) var gift med Anders Hansson Knape (1720-86) medan dottern Helena Hegardt (1737-73) var gift med komminister Johan Didrik Alsing.

Sönerna Josias Pettersson Hegardt (1739-1806) och Johannes Pettersson Hegardt (1743-1786) var båda framstående affärsmän, skeppsredare och rådmän i Uddevalla. Josias Hegardt var gift med Eva Beata Faxe (1737-72) i sitt första äktenskap. Efter första fruns död gifte han om sig med Anna Elisabeth Bratt (1753-1835), dotter till Christian Henriksson Bratt. Brodern Johannes Hegardt var gift med hennes syster Maria Regina Bratt (1748-80) i sitt första äktenskap. Josias Pettersson Hegardt ägde år 1787 Sörgravens trankokeri på Orust tillsammans med Samuel Brun. Josias P. Hegardt ägde själv ett salteri och trankokeri vid Bottnen, Gamleberg i Ödsmål norr om Stenungsund.

Peter Hegardt (1769-1834), son till Josias Hegardt i dennes första äktenskap var godsägare. Av sönerna i det andra äktenskapet flyttade två till Stockholm, dels Kristian Bernhard Hegardt (1781-1837) som bland annat blev kansliråd, dels Johannes Hegardt (1783-1834). Peter Hegardt var delägare i trankokeriet Lännestaden i Morlanda socken år 1793. Den andre delägaren var Johan Wilh. Torén. 1807 var samma anläggning ägd av Carl Lönner och I.H. Dieden. Kristian Hegardt tycks för sin del också ha varit redare och dessutom ägare av ett varv på Badö invid Uddevalla.

Kristian Bernhard Hegardt tjänstgjorde vid riksdagen i Norrköping 1800 efter studier vid Uppslal universitet. Åren 1801-1817 hade han en rad diplomatiska uppdrag i olika länder och städer, Regensburg, Wien, England, Köpenhamn. Kansliråd blev han 1817. Adlad med bibehållet namn i samband med Carl Johans kröning 1818 (introducerad 1819 under nr 2262). Ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 1819, statssekreterare för handel- och finansärenden hösten 1820 och  ledamot av generaltulldirektionen. Ledamot av finanskommitten 1822 och av konvojkommissariatet 1825. Revisor för bankodiskontverket 1826-1829 och 1832. Bevistade riksdagarna 1823, 1828-1830, 1834-1835 och hade vid dem an rad uppdrag i olika utskott och fullmäktige, oftast av ekonomisk natur. Bankofullmäktig 1832 1/2 – 1834 och riksgäldsfullmäktig från sept 1834 till sin död. Kristian Bernhard Hegardt var gift med Augusta Emilia Koch (1799-1878), dotter till Erik Mikaelsson Koch och Maria Katarina Röhl.

Den andre brodern som flyttade till Stockholm, Johannes Hegardt, var grosshandlare och skeppsredare samt gift med Eleonora Catharina Schmidt (1784-1865).

Den tredje brodern Gustaf Henrik Hegardt (1784-1846) flyttade till Göteborg och grundade där en firma, G.H. Hegardt & Co, tillsammans med Oscar Andrén, systerson till hustrun Cecilia Koch (1789-1863) och alltså son till Antoinetta Margareta Koch (1794-1871) och  Hans Josef Andrén (1776-1817). Cecilia Koch var dotter till Simzon Koch (1757-1822) och Cecilia Hegardt (1770-1890). Hur Cecilia Hegardt är släkt med Gustaf Henrik Hegardt är oklart.

I Malmö fanns det en annan familj Hegardt på 1700-talet som också var företagare och handelsmän. Hur de hänger ihop med familjen Hegardt i Uddevalla är oklart, men sannolikt har de samma ursprung. De var bland annat besläktade med familjerna Valck och von Minden i Göteborg. En gren av denna familj Hegardt tycks också ha blivit adlad som von Hegardt, och sedan blev en gren också friherrlig.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Busck, Juhl och Broström i Uddevalla

Göteborgssläkten Busck var framträdande handelsmän och borgare i den staden. Johan Hansson Busck investerade i bruksegendomar i Dalsland (Rådanefors med flera) och Bohuslän (Kollerö) som startats av Jöns Koch från Uddevalla:

Efter hand tillkom flera delägare, bl a Andreas Olbers, Johan Busck och Anders Gatenhjelm, son till den beryktade kaparen Lasse i Gatan. En annan var Jöns bror Nils Koch som anlagt Billingsfors bruk. Han bodde en tid på Kollerö och avled där 17/7 1762. Efter två år avflyttade hans änka och sonen Samuel och därmed. minskade släkten Kochs inflytande i Kollerö bruk.

Dessa andelar övertogs av sonen Anders (Andreas) Johansson Busck (1726-1804) som flyttade till Uddevalla. Denna gren av släkten Busck är inte närmare behandlad  i inlägget kring familjen Busck i Göteborg.

Anders Johansson Busck var gift med Catharina Juhl (1727-1806), dotter till köpmannen Christoffer Juhl (1683-1754) och Barbro Heydemarck. Dottern Anna Thalena Busck (1759-1809) var gift med Christopher Zachau (1758-1811), rådman i Uddevalla, Anna Barbara Busck (1750-96) var gift med redaren Israel Broström (1745-1819), Lona Busck med Alexander Williamsson i Göteborg,  Anna Christina Busck (1756-1833) med Gudmund Olofssson Bagge (1748-1813), Christina Beata Busck (1764-1831) med Olof Bagge (1761-1837) medan sonen Christopher Busck (1752-1806) var gift med Sofia Almgren (-1826), dotter till skepparen och köpmannen Mårten Almgren (1709-1774) och Christina Wickström. Sophia Busck (Almgren) arrenderade Emaus gård från 1810 till sin död. Sonen Martin Busck köpte därefter gården och den innehades av familjen till 1841 då hans änka sålde gården.

Christopher Busck var ägare av flera trankokerier i skärgården och en stor exportör av tran. Bland annat ägde han ett stort trankokeri med 10 kittlar på Stora Kornö, byggt 1791, tillsammans med H. Walcke, också från Uddevalla. Tillsammans med Gerle ägde han Wikens salteri och trankokeri (8 kittlar) vid Gullmarsberg och på Grötholmen i Morlanda socken innehade han ett salteri och trankokeri år 1787. 1797 ägdes denna anläggning av sonen Christian Busck tillsammans med Christian Wesslau.

Ett mindre trankokeri på Stora Skår vid Edsvik i Bokenäs socken ägdes 1799 av en man vid namn Johan Busck, sannolikt en son till Christopher Busck. Vid Edsviksbukten i Dragsmarks socken ägde firma Samuel Gadelius & Busck i Uddevalla ett trankokeri.

Catharina Busck (1786-1826) och gift med sjökapten Andreas Bagge (1776-1823) var sannolikt dotter till Christopher Busck medan sjökapten James Busck (1797-1826), gift med Christina Bagge (1799-1835) förmodligen var en son till samme man. Ytterligare en dotter var sannolikt Maria Helena Busck (1781-1864).

Israel Broström (1745-1819) var en av 1700-talets mest framgångsrika redare i Uddevalla. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Barbara Busck (1750-96) och i sitt andra med Helena Guldbrandsson, dotter till sjökaptenen Anders Guldbrandsson och tidigare gift med Christian Busck. I det första äktenskapet föddes en rad barn varav Anna Christina Broström (1781-1829) var gift med kusinen  Peter Gudmundsson Bagge (1781-1827), vars mor var Anna Stina Busck (1756-1833). Dessutom fick paret en rad andra döttrar och söner. I andra äktenskapet föddes endast sonen Carl Wilhelm Broström (1804-?). Israel Broström ägde ett mindre sillsalteri i Espetången i Ödsmål norr om Stenungsund och ett mindre trankokeri vid Sesterviken i Långelanda socken på Orust.

Hans Busck (1720-80), bror till Anders Busck, var gift med Johanna Fredrika Juhl (1743-), syster till broderns fru Catharina Juhl. Denne bror var också bosatt i Uddevalla en tid och handelsman där men återflyttade sannolikt till Göteborg. Hans son Hans Busck var anställd i Ostindiska Kompaniet.

Broström-familjen i Uddevalla härstammade från Johan Broström (1699-1778), häradshövding och lagman på Orust som vid något tillfälle i 1700-talets början flyttat till Uddevalla. En av hans döttrar, Anna Sara Broström var gift med Jöns Eriksson Koch. Familjen har ingen känd släktskap med den kända redarfamiljen som fanns i Göteborg på 1900-talet.

I början av 1800-talet gick Israel Broström i konkurs liksom även andra Uddevallahandlare och -redare som exempelvis Mikael Koch & Söner.

Andra källor: Sten Kristiansson, Uddevalla Stads Historia, 1953, Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Orust-Bagge

Det finns i själva verket ingen Bagge-släkt med ursprung på Orust utan flera utan samband med varandra. Dessutom verkar de inte ha samma ursprung med den släkt Bagge som kommer från Marstrand och som har en Uddevalla-gren och en Göteborgs-gren.

En av släkterna, Sven Olofsson Bagges släkt, härstammar från Sven Olofsson Bagge (1670-1787), som synes härstamma från Forshälla socken och ha varit bosatt i Uddevalla en tid. Han flyttade sen till Öbbe i Myckleby socken på Orust. Sven Olofsson Bagges son var Olof Svensson Bagge (1699-1791) som var skeppsredare och handlande i Uddevalla.

Olof Svensson Bagge var gift med Maren Wickström (1697-1751). Deras söner Sven Olsson Bagge (1735-92), gift med Cajsa Strandberg (-1793) och Olof Olsson Bagge (1741-1801), gift med Christina Levina Bagge (1740-1819) från Uddevallagrenen av släkten Bagge, var båda handelsmän och redare i Uddevalla. Dottern Ingeborg Bagge (1733-60) var gift med Uddevalla-baggen Jonas Fredriksson Bagge (1729-1812)

Olof Olsson Bagges son Olof  Bagge (1761-1837) var handelsbokhållare och gift med Christina Beata Busck (1764-1831) från en annan rik Uddevallafamilj. Dottern Maria Christina Bagge (1768-1809) var gift med Benjamin Tersmeden (1761-1820), Anna Ingeborg Bagge (1769-1818) med Johan Thun, Sofia Ulrica Bagge (1774-1834), gift med bruksinspektor Petter Johan Strandberg (-1803) och Magdalena Eleonora Bagge (1775-93) var gift med Carl Gustaf Ljungqvist, bruksförvaltare på Edsvalla Bruk.

Andra Orust-Baggar är den släkt som kallas för Olov Svenssons släkt. Enligt vissa uppgifter ska den först kände personen i denna släkt Bagge, Olof Svensson Bagge Jr (1722-76), skeppsredare och handlare i Uddevalla, vara son till Uddevalla-baggarnas Fredrik Johansson Bagge. Men det är av allt att döma en falsk uppgift (om än mycket spridd bland Bagge-ättlingar och tycks ursprungligen komma från Svenska släktkalendern) för varför skulle han då heta Olof Svensson? I släktdatabasen Geni på Internet har någon istället förväxlat denne Olof Svensson Bagge med den äldre namnen som nämns ovan. I Wilhelm Bergs förteckning över Marstrandssläkten Bagge (med en Uddevalla- och en Göteborgsgren) finns den här nämnda släkten eller släktgrenen inte med. Enligt den bok som finns om Bagge-släkter, skriven av Lorentz Benjamin Bagge är Olov Svensson Bagges släkt en särskild släkt med namnet Bagge som inte har gemensamt ursprung med Marstrandssläkten (dvs Göteborgs- och Uddevallabaggarna).

Den här omnämnde Olov Svensson var gift med Maria Berg (1725-1817), dotter till tobaksspinnaren Gudmund Berg (-1738). Maria Bagge (Berg) drev rederiverksamheten vidare i många år efter makens död och hon övertog också tobaksspinneriet från Gudmund Bergs änka Elisabeth Bäck som dog 1791 och i sin tur hade övertagit från sonen Anders Berg som dog (-1782). Maria Berg lade ner tobakstillverkningen och sålde utrustningen.

Äldste sonen till Olov Svensson Bagge Jr var Gudmund Olofsson Bagge (1748-1813) som var gift med Anna Kristina Busck (1756-1833), dotter till Anders Johansson Busck. Gudmund Olofsson Bagge var Gustafsbergsdirektör. Deras ena son, Olof Gudmundsson Bagge (1775-1862), övertog gården på Orust medan en annan son Carl Gudmundsson Bagge (1779-1839) blev köpman i Uddevalla och var gift med Dorothea Charlotta Bagge (1781-1857) från Uddevalla-Bagge. Olof Gudmundsson Bagge ägde ett stort trankokeri med 8 kittlar på Bassholmen invid Ängön och Skaftö år 1797. 1807 står Samuel Olofsson Bagge och Andreas Gudmundsson Bagge (1776-1823) som ägare till verket på Bassholmen. Den senare var ytterligare en son till Gudmund Olofsson Bagge,

Flera söner till Gudmund Olofsson Bagge blev sjökaptener, Petter Gudmundsson Bagge (1781-1827) dog exempelvis på en resa med skeppet Union från Batavia. Han var gift med Anna Christina Broström (1781-1829), dotter till en storredare i Uddevalla, Israel Broström. Vidare var Joseph Bagge (1788-1843) sjökapten liksom Johannes Bagge (1794-1850), gift med Anna Christina Waldenström (-1846). Brodern Martin Bagge (1790-1856), gift med Carolina Cecilia Koch (1798-1877), var istället häradshövding.

En yngre son till Olov Svensson Bagge Jr var Samuel Olofsson Bagge (1761-1821), handlande i Uddevalla och gift med Johanna Catharina Bagge (1773-1864) från Uddevalla-Bagge. Bröderna Samuel Olofsson Bagge och Gudmund Olofsson Bagge ägde tillsammans Rammholmens trankokeri på Ramholmen invid Skaftö. 1807 äger Samuel Olofsson Bagge också Bassholmen, detta tillsammans med Andreas Gudmundsson Bagge. På Öbergsnäs ägor i Myckleby socken på Orust ägde Samuel Olofsson Bagge trankokeriet Båteviken medan brodern Gudmund Olofsson Bagge ägde salteriet Öbergsnäs.

Ytterligare en Bagge-släkt från Orust finns redovisad här.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Koch – den stora 1700-talsfamiljen

Jöns Koch (1691-1770) var grundläggare av bruken Kollerö (1725), Rådanefors (1732), Öxnäs (1726) och Fredriksfors (1739). Han var gift med Margaretha Simzon (1686-1768). Jöns Koch var riksdagsman för Uddevalla och borgarståndet år 1719 samt 1738-39. I början av 1700-talet var Jöns Koch Uddevallas rikaste man och 1723 köpte han Kollerö bruk samt ett par större fartyg.

Han var i ständig konflikt med Uddevallas brädexportörer (familjer som Hammar, Bagge, Knape, Strandberg, Eichler, Wennerqvist, Hegardt, Wesslau, Juhl, Schauw med flera, dvs de flesta av Uddevallas köpmän) och ville lägga ner Saltkällans lastageplats varifrån brädorna exporterades. 1721 drev han en process om att få sin skatt sänkt och han fick framgång med detta. Rikast efter Jöns Koch var detta år Börge Nilsson Bagge, Anders Knape, Casten Werner, Petter Coopman (göteborgare som åren 1721-29 bodde i Uddevalla).

Jöns Koch var son till Michael Koch som var präst på Tjörn och dennes hustru Ingeborg Holst (1670-1747), syster till köpmannen Johan Holst i Uddevalla. Systern Maria Koch var gift med Anders Jonsson som också upptog namnet Koch. Denne var delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter och ägde sågverk vid Örekilsälven.

1724 dömdes Jöns Koch för inblandning i smuggling av tobak tillsammans med köpmannen Anders Kampe (1682-1758). Denna vara smugglades flitigt i Uddevallaltrakten då priserna i Norge var mycket lägre än i Sverige så det var en lönsam verksamhet. Året efter detta dömdes hans bror Hans Mikaelsson Koch för inblandning i ett annat smugglingsärende som handlade om smuggling av kopparplåtar ut ur Sverige. Andra inblandade var smuggelfartygets ägare Johan Grund Arvidsson, gift med Lona (Magdalena) Koch, syster till Jöns Koch och Hans Mikaelsson Koch samt Jacob Eichler, gift med Inger Knape. Jöns Koch stod för huvuddelen av Uddevallas järnexport som i stort utsträckning gick till Amsterdam och Frankrike.

Järnbruken i Dalsland var manufakturverk och Jöns Koch mottog statliga subventioner för verken. Meningen var att all deras produktion skulle exporteras och så skedde över Uddevalla. Jöns Kochs bror Nils Koch startade för sin del Billingsfors bruk. Från 1764 var emellertid Johan Cahman från Göteborg huvudägare i bruken i Dalsland, från 1799 John Hall:

Efter hand tillkom flera delägare, bl a Andreas Olbers, Johan Busck och Anders Gatenhielm, son till den beryktade kaparen Lasse i Gatan. En annan var Jöns bror Nils Koch som anlagt Billingsfors bruk. Han bodde en tid på Kollerö och avled där 17/7 1762. Efter två år avflyttade hans änka och sonen Samuel och därmed minskade släkten Kochs inflytande i Kollerö bruk. Ny huvudägare blev från 1764 göteborgaren Johan von Cahman av en känd orgelbyggarsläkt. Han hade tjänat en hel del pengar på trankokerier vid kusten, vilka han lär ha varit den förste att starta. Han hade också satt igång Sveriges första ”Återvinnings järnbruk” vid Röda Sten i Göteborg 1764. År 1765 flyttade han in på Kollerö.

Cahman synes ha varit påhittig och driftig och utvecklade såväl Kollerö som sina övriga järnbruk i Öxnäs, Rådanefors och Loviseholm. Han lyckades 1768 få en polsk barontitel som tack för den värdefulla export han bedrev till Polen. Vid Kollerö tillverkade han bl a finbladiga sågblad, som blev ett stort lyft för sågverken vid Lilla Edet och Trollhättan m fl platser. Han anställde vid Kollerö en skotsk bruksinspektör, Peter Clark, som stannade på Kollerö till sin död. Han var gift med Fredrika C Schmidt, född 1748 i Småland. De bodde på Hedetorpet och avled båda där år 1810.

Cahmans framgångar och planer på en ny väg Kollerö – Ljungskile och ett nytt sågverk med 36 finbladiga sågskär gjorde bl a borgarna i Uddevalla avundsjuka och skrämda. De inledde ”rättsprocesser” mot honom och försökte t o m få den nye kungen Gustaf III att ingripa, vilket han förståndigt nog vägrade att göra. Cahman hade dessutom den stora oturen att bli oskyldigt anklagad för stöld av självaste riksrådet, greve Scheffer, vilket han tog mycket hårt.. Han tröttnade och sålde sina järnbruk till John Hall d ä 1779 och lämnade därefter Sverige. Han avled under mystiska omständigheter i Paris 20/10 1780.

John Hall d ä drev Kollerö på ungefär samma sätt som Cahman fram till sin död 1802 då sonen John Hall d y tog över och allt gick överstyr efter en tid. Kollerö såldes på exekutiv auktion 1810 till J Wikström och A M Wennersten. Wikström drev Kollerö till sin död då hans änka Carolina Bakinnan tog över och drev rörelsen vidare till 1832. Då tog sonen Carl över och fortsatte till 1842, då det var dags för ny konkurs. Familjen Wikström var vänersborgare, bosatta vid Tengrenstorp, och ägde även Glosfors bruk i Värmland.

Johan Cahman var sannolikt inte den förste att koka tran på sill, men han anlade tidigt ett trankokeri vid Röda Sten i Göteborg dä han också anlade ett grytgjuteri som var ganska framgångsrikt. Utöver Röda Sten så ägde Cahman troligen inga salterier och trankokerier.

Nils Koch var stamfar för den släkt som senare adlades von Koch.

Den äldste sonen till Jöns Koch var Erik Koch (1713-53). Han var köpman i Uddevalla och hade sonen Jöns Koch d.y. (1743-1836) som bosatte sig på landeriet Baggeby invid Uddevalla. Jöns Koch d.y. var gift med Anna Sara Broström, syster till storredaren Israel Broström.

Mikael Koch (1715-1789), näst äldste son till Jöns Koch, blev 1747 borgmästare i Uddevalla. Han var riksdagsman vid flertalet riksdagar mellan 1746 och 1772 utom 1765 då istället Anders Busck (1726-1804) var riksdagsman för Uddevalla. Mikael Koch var en av ledarna för Hattpartiet i borgarståndet och från 1768 medlem i Sekreta utskottet, det som var Sverige faktiska regering under frihetstiden. Michael Koch var gift med Christina Knape (1721-47), dotter till Anders Knape (1692-1753), i sitt första gifte. De hade en son, Jöns Koch (1743-84). I andra äktenskapet var Mikael Koch gift med Christina Brun (1726-99). Mikael Koch och Christina Brun hade två söner, Simzon Koch (1757-1822) och Erik Koch d.y. (1760-1808).

Handelsfirman Mikael Koch & Söner drevs av Mikael Koch och hans två söner. Firman drev bland annat rederiverksamhet och exporterade sill och järn (Kollerös produktion exporterades i huvudsak över Uddevalla även om göteborgare var huvudägare i bruket) . Mikael Koch, firman och/eller sönerna ägde också en rad sillsalterier och trankokerier som trankokeriet (8 kittlar) Hassleskär i Askums socken på Sotenäset, Herröns salteri vid Kyrkesund, salteriet Hals nabbe invid Svanesund, Kroksholmens salteri och trankokeri (8 kittlar), Evensås salteri och trankokeri (4 kittlar) och Ellös trankokeri (4 kittlar).

Mikael Kochs bröder Carl Koch (1718-1803) och Fredrik Koch (1722-1773) ägde också trankokerier, den förstnämnde Kasenabben invid Uddevalla och den sistnämnde Sörviksnäs i Herrestad. Vid Sörvik drev Fredrik Koch även ett tegelbruk från år 1760. Mikael Koch & Söner exporterade även bräder och i motsats till fadern så var Mikael Koch och hans ättlingar ägare av sågverk vid Örekilsälven och intressenter i Uddevalla Sågbruksintressenter. Fredrik Koch var gift med Anna Britta Bagge och deras dotter Maria Koch var gift med Anders Åberg d.y. (1742-1820), köpman och borgmästare i Uddevalla från 1773. Dessutom riksdagsman.  Han var son till Anders Åberg d.ä., borgmästare i Åmål. Anders Åberg d.y. ägde del i trankokeriet Koskär på Skaftö (8 kittlar) år 1793.  1787 tillhörde detta verk Johan Rimner.

Sonen till Anders Åberg d.y.,  Fredrik Andersson Åberg (1780-1844) var gift med Christina Koch, dotter till Simzon Koch och Catharina Hegardt. Han var precis som fadern riksdagsman, dessutom grosshandlare och kommerseråd. Bosatt på Sörvik.

I början av 1800-talet gick dock firman Michael Koch & Söner i konkurs liksom även andra Uddevallahandlare och -redare som exempelvis Israel Broström.

Simzon Koch var också brukspatron på Liljenbergsfors. Simzon Koch var gift med Catharina Cecilia Hegardt (1770-1890). Deras son Mikael Koch (1792-1869) övertog bruken i Dalsland och var major i örlogsflottan och deras dotter Christina Koch var gift med konteramiral Harald af Christiernin (1751-1799) och i andra äktenskapet gift med Fredrik Andersson Åberg (se ovan). H. af Christiernin  ägde på  1790-talet del i ett trankokeri med 8 kittlar vid Slätholmen i Lyse socken. 1782 köpte Simzon Koch d.ä. Vågsäters egendom med Liljenbergsfors bruk år 1782. Vågsäter kvar blev i familjens ägo till 1880 då det såldes till Munkedals bruk.

Simzon Koch d.y. (1795-1843), son till Simzon Koch d.ä. och Cecilia Hegardt var grosshandlare i Göteborg. Dottern Cecilia Koch (1789-1863) var gift med Gustaf Henrik Hegardt (1784-1846). Släktskapen mellan GH Hegardt och Cecilia Hegardt är oklar men släkt var de sannolikt. Dottern Antoinetta Margareta Koch (1794-1871) var gift med Hans Josef Andrén (1776-1817), Carolina Cecilia Koch (1798-1877) var gift med häradshövding Martin Bagge (1790-1856).

Brodern till Simzon Koch, Erik Koch d.y. gift med Maria Röhl, dotter till handelsmannen Jörgen Wilhelm Röhl och Johanna Cornelia Bratt.

Mikael Kochs syster Maria Koch (1726-46) var gift med de framgångsrike köpmannen Arvid Hasselgren.

Av allt att döma är den nutida golfspelaren Carin Kochs man Stefan Koch en ättling till Uddevallafamiljen Koch.

Läs mer: Uddevallabloggen, BL,

Andra källor: Sten Kristiansson, Uddevalla Stads Historia, 1953, Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevallas handelshus och redare på 1700-talet

Uddevalla var på 1700-talet en av Sveriges större städer. Framförallt var det en av de större exporthamnarna i Sverige och den fjärde största rederistaden med rederier specialiserade på trafik på Medelhavet och Frankrike. Saltimport var därmed en viktig verksamhet för viss handelshus i Uddevalla, brädexport var viktigare. Den senare gick inte från själva Uddevalla utan brädexporten sköttes via Saltkällans lastageplats vid Örekilsälvens mynning som tillhörde borgarna i Uddevalla. Många sågverk längs med Örekilsälven ägdes av Uddevallaköpmän.

Bland de stora köpmannafamiljerna i Uddevalla märks Bagge (en annan gren av samma släkt som göteborgsfamiljen med samma namn), Busck (släkt med den familj Busck som fanns i Göteborg), Bratt (det fanns många familjer i Sverige med detta namn), Broström (inte den familj som senare kom att äga det stora rederiet i Göteborg), Engström, Gerle, Hammar, Hasselgren (grundade ett av Amsterdams stora finanshus), Hegardt, Holst (en annan gren av samma familj som var verksam i Göteborg), Knape (det fanns många olika familjer med detta namn också), Waldenström, Koch, Rodhe, Wesslau, Åberg, Brunjeansson med flera. Många av dessa familjer var redare och dessutom verksamma inom sillnäringen såväl som inom brädexporten.

1738-40 var Uddevalla en av Sveriges största exportstäder med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 4 000 (Stockholm hade 53 000 och Göteborg 19 000). Den utrikes sjöfarten från Uddevalla var lika stor som den från Gävle, Karlskrona och Karlshamn. Förutom Stockholm och Göteborg hade även Kalmar, Västervik, Visby och Fredrikshamn större utrikes sjöfart än Uddevalla. 1796-99 var Uddevalla av större betydelse och återfanns som Sveriges femte största sjöfartsstad med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 8000. Större var endast Stockholm, Göteborg, Visby och Kalmar. Det som gjorde att Uddevalla kunde expandera så kraftigt under 1700-talet var utan tvekan sillperioden med åtföljande sill- och tranexport samt saltimport.

För stångjärnsexporten, Sveriges viktigaste exportvara spelade Uddevalla en begränsad roll. 60% av stångjänrsexporten 1738-1808 gick via Stockholm (i snitt 196 000 skeppund per år),  26 % över Göteborg (86 000 skp) och 8% över Gävle (26 000 skp). Över Uddevalla exporterades  3 000 skp, lika mycket som via Västervik, men mindre än via Norrköping där exporten i snitt per år var 9 000 skp. Uddevallas järnexport var dock specialinriktad på plåt där man var näst störst efter Göteborg. För trävaruexporten spelade Uddevalla (dvs egentligen Saltkällan) en större roll, på 1740-talet exporterades årligen cirka 10 000 tolfter, på 1750-talet mycket mindre, men på 1780-talet ahde exporten från uddevala stigit till över 10 000 tolfter per år igen. Huvuddelen av exporten från Uddevalla var enkla bräder, men i motsats till Göteborg gick inte exporten till England utan huvudsakligen till Frankrike där fartygen sedan tog saltlast i retur, men även vin och annan alkohol.

Av sillexporten gick det mesta via Göteborg och resten via Uddevalla, Marstrand och Strömstad. Detsamma gällde tranexporten. Under hela sillperioden stod Uddevalla i allmänhet för 10% av exporten per år, med toppåret 1781 då 16% av all sillexport gick över Uddevalla. Av tranexporten stod Uddevalla dock för endast cirka 6% årligen. I början av 1700-talet exporterade Uddevalla också en del tjära och beck medan man i slutet av 1700-talet exporterade en hel del alun, vissa år kring år 1800 stod Uddevalla för 25% av den svenska exporten. Alun som exporterades över Uddevalla bröts främst vid Kinnekulle (Hönsäter etc).

Saltimporten via Uddevalla ökade starkt under sillperioden precis som i alla västkuststäder. Uddevalla importerade åren 1763-72 i medeltal 13 381 tunnor salt per år och under åren 1783-92 19251 tunnor salt per år. Andra importvaror var tobak, alkoholhaltiga drycker, lin, hampa, stenkol (till Kollerö bruk), tyger, textilier. Importen över Uddevalla var dock markant lägre än exporten.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén