Etikett: Gerle

Gerle – Bohuskusten och Gotland

Familjen Gerle är ursprungligen från Tyskland men Johan Hans Michael Gerle (1709-81) flyttade till Gotland vid mitten av 1700-talet. Från Gotland flyttade Mikael Petter Gerle (1751-1811) till Bohuslän tillsammans med två andra bröder, Hinric Gerle och Andreas Gerle (1758-1833). Sannolikt var det sillperioden i Bohuslän och den ekonomiska boom som rådde i området som lockade bröderna till den svenska västkusten.

Mikael Petter Gerle bosatte sig först i Gravarne (del av nuvarande Kungshamn). Senare flyttade han till Uddevalla där han gifte sig med Sara Christina Wessberg (Westberg). Tillsammans med brodern Hindric Gerle byggde han upp salteriet och trankokeriet Sandbogen. Även om salteriet och trankokeriet nedlades i början av 1800-talet ägdes anläggningen, som från 1810 var köpmanshus, mellan 1844 och 1856 krog, ända till år 1891 av familjen Gerle. Andreas Gerle anlade för sin del ett köpmanshus vid Råholmen år 1823, det ställe som idag heter Gerlesborg.

Mikael Petter Gerle ägde också några betydligt större anläggningar än Sandbogen, som trankokeriet SlävikNäverkärrs ägor i Bro socken med 12 kittlar. Detta hade han förmodligen köpt av Uddevallaköpmännen Samuel Gadelius och Jonas Kullgren som ägde det år 1787 då det endast hade 4 kittlar för trankokning. Vidare ägde han 50% i salteri och trankokeriverket Wiken (Dernäsviken) invid Gullmarsberg i Skredsvik socken som hade 8 kittlar och slutligen ett trankokeri med 6 kittlar i Tången.

Brodern Andreas (Anders) Gerle ägde år 1787 för sin del Götaö (Slaholmen) salteri och trankokeri som också låg på Näverkärrs ägor. Senare sålde han denna anläggning till Aron Kjellberg & Co i Göteborg som ägde den år 1797.

Läs mer: Gerlesborgsskolan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevallas handelshus och redare på 1700-talet

Uddevalla var på 1700-talet en av Sveriges större städer. Framförallt var det en av de större exporthamnarna i Sverige och den fjärde största rederistaden med rederier specialiserade på trafik på Medelhavet och Frankrike. Saltimport var därmed en viktig verksamhet för viss handelshus i Uddevalla, brädexport var viktigare. Den senare gick inte från själva Uddevalla utan brädexporten sköttes via Saltkällans lastageplats vid Örekilsälvens mynning som tillhörde borgarna i Uddevalla. Många sågverk längs med Örekilsälven ägdes av Uddevallaköpmän.

Bland de stora köpmannafamiljerna i Uddevalla märks Bagge (en annan gren av samma släkt som göteborgsfamiljen med samma namn), Busck (släkt med den familj Busck som fanns i Göteborg), Bratt (det fanns många familjer i Sverige med detta namn), Broström (inte den familj som senare kom att äga det stora rederiet i Göteborg), Engström, Gerle, Hammar, Hasselgren (grundade ett av Amsterdams stora finanshus), Hegardt, Holst (en annan gren av samma familj som var verksam i Göteborg), Knape (det fanns många olika familjer med detta namn också), Waldenström, Koch, Rodhe, Wesslau, Åberg, Brunjeansson med flera. Många av dessa familjer var redare och dessutom verksamma inom sillnäringen såväl som inom brädexporten.

1738-40 var Uddevalla en av Sveriges största exportstäder med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 4 000 (Stockholm hade 53 000 och Göteborg 19 000). Den utrikes sjöfarten från Uddevalla var lika stor som den från Gävle, Karlskrona och Karlshamn. Förutom Stockholm och Göteborg hade även Kalmar, Västervik, Visby och Fredrikshamn större utrikes sjöfart än Uddevalla. 1796-99 var Uddevalla av större betydelse och återfanns som Sveriges femte största sjöfartsstad med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 8000. Större var endast Stockholm, Göteborg, Visby och Kalmar. Det som gjorde att Uddevalla kunde expandera så kraftigt under 1700-talet var utan tvekan sillperioden med åtföljande sill- och tranexport samt saltimport.

För stångjärnsexporten, Sveriges viktigaste exportvara spelade Uddevalla en begränsad roll. 60% av stångjänrsexporten 1738-1808 gick via Stockholm (i snitt 196 000 skeppund per år),  26 % över Göteborg (86 000 skp) och 8% över Gävle (26 000 skp). Över Uddevalla exporterades  3 000 skp, lika mycket som via Västervik, men mindre än via Norrköping där exporten i snitt per år var 9 000 skp. Uddevallas järnexport var dock specialinriktad på plåt där man var näst störst efter Göteborg. För trävaruexporten spelade Uddevalla (dvs egentligen Saltkällan) en större roll, på 1740-talet exporterades årligen cirka 10 000 tolfter, på 1750-talet mycket mindre, men på 1780-talet ahde exporten från uddevala stigit till över 10 000 tolfter per år igen. Huvuddelen av exporten från Uddevalla var enkla bräder, men i motsats till Göteborg gick inte exporten till England utan huvudsakligen till Frankrike där fartygen sedan tog saltlast i retur, men även vin och annan alkohol.

Av sillexporten gick det mesta via Göteborg och resten via Uddevalla, Marstrand och Strömstad. Detsamma gällde tranexporten. Under hela sillperioden stod Uddevalla i allmänhet för 10% av exporten per år, med toppåret 1781 då 16% av all sillexport gick över Uddevalla. Av tranexporten stod Uddevalla dock för endast cirka 6% årligen. I början av 1700-talet exporterade Uddevalla också en del tjära och beck medan man i slutet av 1700-talet exporterade en hel del alun, vissa år kring år 1800 stod Uddevalla för 25% av den svenska exporten. Alun som exporterades över Uddevalla bröts främst vid Kinnekulle (Hönsäter etc).

Saltimporten via Uddevalla ökade starkt under sillperioden precis som i alla västkuststäder. Uddevalla importerade åren 1763-72 i medeltal 13 381 tunnor salt per år och under åren 1783-92 19251 tunnor salt per år. Andra importvaror var tobak, alkoholhaltiga drycker, lin, hampa, stenkol (till Kollerö bruk), tyger, textilier. Importen över Uddevalla var dock markant lägre än exporten.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén