Etikett: Historia

Hammar – Uddevallaköpmän

Niels Hammar (-1643) var en dansk militär och godsägare som bland annat innehade Dragsmarks klostergods i Bohuslän från 1624. Hans son Hans Nilsson Hammar var gift med Torborg Andersdotter Bruhn från den släkt ur vilken en gren senare bytte namn till Brunjeansson. I släktdatabasen Geni verkar det dock finnas en rad sammanblandningar mellan olika personer ur släkten Hammar i Uddevalla så uppgifterna där är inte tillförlitliga.

Christen Hammar (1655-1741) var rådman och framgångsrik affärsman i Uddevalla. Han var gift med Ragnilla Persdotter, dotter till Pehr Bryngelsson, i sitt första gifte och med Johanna Catharina Radhe (Palmencrona) i sitt andra. Hans dotter Torborg Hammar var gift med Fredrik Johansson Bagge (1676-1758), Maria Hammar (1686?-1747) först med Henrik Arvidsson Bratt (-1720) och sen med Johan Wesslau (1692-1748) och Christina Hammar med Berndt Johan Holst (1702-82). Dottern Margareta Hammar (1686-1722) var gift med major Gabriel Borgenstierna (1684-1748) som föddes Gabriel Stjernberg, men adlades Borgenstierna år 1719 efter att ha återkommit från dansk fångenskap. Paret Borgenstierna fick 13 barn. En av dessa var Regina Borgenstierna (1709-38) som var gift med Petter Fehman (1710-61).

Sonen Johan Hammar var likhet med fadern handlande. Han var också gästgivare och gift med Catharina Vandalin medan hans bror Rutger Hammar var hovrättskommissarie och gift med Magdalena Holst (1726-94). De sistnämnda parets son Johan Rutgersson Hammar (1755-1825) var sjökapten och gift med Johanna Bagge medan sonen Christian Rutgersson Hammar (1752-1802) var grosshandlare och delägare i firman Hammar & Brunjeansson.

Firma Hammar & Brunjeansson ägde det stora trankokeriet Råttholmen i Morlanda socken och också det mindre Sandvikens trankokeri i samma socken samt år 1787 (då hette firman C.R. Hammar & Co), också 8-kittlarstrankokeriet Lahall i Dragsmarks socken som 1799 istället var ägt av borgmästare Palmborg.

Christen Hammars bror Magnus Petter Hammar tog sig namnet Wallengren, var också köpman i Uddevalla och gift med Maria Jockumsdotter Lemmike.

Både Christen Hammar och Petter Hammar (Wallengren) var intressenter i Uddevalla sågbruksintressenter och hade sågverk längs med Örekilsälven. Troligen hade även Christen Hammars svärson Gabriel Borgenstierna det.

Andra källor: Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Brunjeansson och Palmborg

Brunjeansson antogs som namn av en syskonskara som var barn till Johannes Rasmusson, komminister i Näsinge och vars mor Torborg Torgersdotter Brun var från Brun-släkten i Marstrand. En i syskonskaran var Torborg Brun (1703-83) som var gift med Peter Josias Hegardt (1704-86). Syskonen Brunjeansson var därmed också avlägset släkt med familjen Holst. Det fanns sannolikt flera olika Brun-släkter som nödvändigtvis inte var släkt med varandra.

Häradshövding Niklas Brunjeansson (1705-84), gift med Katarin Cecilia Schiller tycks vara ett annat syskon. Deras son Carl Johan Brunjeansson (1739-1785) var stadssekreterare i Uddevalla från 1780 och gift med Magdalena Jurgensson, dotter till skeppsredaren och köpmannen Paul Paulsson Jurgensson (1728-84). C.J. Brunjeansson var också författare och ledamot av Götheborgska Vetenskaps och Vitterhetssamhället. Sara Margareta Brunjeansson, syster till C.J. Brunjeansson var för sin del gift med Johan Palmborg, häradshövding på Orust. Deras son Nils Johan Palmborg (1763-1818) var borgmästare i Uddevalla efter Mikael Koch. Nils Johan Palmborg ägde år 1799 salteriet och trankokeriet Lahall med 8 kittlar i Dragsmarks socken såväl som del i det lika stora trankokeriet Johannisberg i Långelanda socken på Orust. Det sistnämnda verket ägde han tillsammans med brodern P.J. Palmborg och apotekare Bergius i Udddevalla. Lahall var 1787 ägt av C.R. Hammar & Co.

Ett tredje syskon var Hans Brunjeansson (1706-71) som var grosshandlare i Göteborg och gift med Anna Schiller Margareta Schiller (1711-79), syster till den äldre broderns fru. Deras son Petter Brunjeansson (1756-1837) var handlande i Uddevalla och disponent för sockerbruket såväl som Gustafsbergsdirektör. Sonen Johan Aron Brunjeansson d.ä. var handlande i Göteborg. Systern  Elisabeth Brunjeansson (1750-1829) var gift med Anders Andrén (1728-92).

Någon i familjen Brunjeansson ägde ett trankokeri vid Saltkällsviken i Dragsmarks socken där också Uddevallaköpmannen P. Anders Berg ägde ett annat trankokeri. Samme Brunjeansson var fömodligen delägare i firman Hammar & Brunjeansson som ägde Råttholmens trankokeri med 8 kittlar och Sandvikens trankokeri, båda i Morlanda socken.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Hegardt – stor och spridd släkt

På 1730-talet flyttade Petter Josias Hegardt (1704-86) från Rendsburg i Holstein till Uddevalla. Där gifte han sig med Torborg Bruhn (1703-83), styvdotter till rådman Johan Wennerqvist. Petter Josias Hegardt var köpman, redare och rådman i Uddevalla. Dottern Katarina Torborg Hegardt (1736-72) var gift med Anders Hansson Knape (1720-86) medan dottern Helena Hegardt (1737-73) var gift med komminister Johan Didrik Alsing.

Sönerna Josias Pettersson Hegardt (1739-1806) och Johannes Pettersson Hegardt (1743-1786) var båda framstående affärsmän, skeppsredare och rådmän i Uddevalla. Josias Hegardt var gift med Eva Beata Faxe (1737-72) i sitt första äktenskap. Efter första fruns död gifte han om sig med Anna Elisabeth Bratt (1753-1835), dotter till Christian Henriksson Bratt. Brodern Johannes Hegardt var gift med hennes syster Maria Regina Bratt (1748-80) i sitt första äktenskap. Josias Pettersson Hegardt ägde år 1787 Sörgravens trankokeri på Orust tillsammans med Samuel Brun. Josias P. Hegardt ägde själv ett salteri och trankokeri vid Bottnen, Gamleberg i Ödsmål norr om Stenungsund.

Peter Hegardt (1769-1834), son till Josias Hegardt i dennes första äktenskap var godsägare. Av sönerna i det andra äktenskapet flyttade två till Stockholm, dels Kristian Bernhard Hegardt (1781-1837) som bland annat blev kansliråd, dels Johannes Hegardt (1783-1834). Peter Hegardt var delägare i trankokeriet Lännestaden i Morlanda socken år 1793. Den andre delägaren var Johan Wilh. Torén. 1807 var samma anläggning ägd av Carl Lönner och I.H. Dieden. Kristian Hegardt tycks för sin del också ha varit redare och dessutom ägare av ett varv på Badö invid Uddevalla.

Kristian Bernhard Hegardt tjänstgjorde vid riksdagen i Norrköping 1800 efter studier vid Uppslal universitet. Åren 1801-1817 hade han en rad diplomatiska uppdrag i olika länder och städer, Regensburg, Wien, England, Köpenhamn. Kansliråd blev han 1817. Adlad med bibehållet namn i samband med Carl Johans kröning 1818 (introducerad 1819 under nr 2262). Ledamot av rikets allmänna ärenders beredning 1819, statssekreterare för handel- och finansärenden hösten 1820 och  ledamot av generaltulldirektionen. Ledamot av finanskommitten 1822 och av konvojkommissariatet 1825. Revisor för bankodiskontverket 1826-1829 och 1832. Bevistade riksdagarna 1823, 1828-1830, 1834-1835 och hade vid dem an rad uppdrag i olika utskott och fullmäktige, oftast av ekonomisk natur. Bankofullmäktig 1832 1/2 – 1834 och riksgäldsfullmäktig från sept 1834 till sin död. Kristian Bernhard Hegardt var gift med Augusta Emilia Koch (1799-1878), dotter till Erik Mikaelsson Koch och Maria Katarina Röhl.

Den andre brodern som flyttade till Stockholm, Johannes Hegardt, var grosshandlare och skeppsredare samt gift med Eleonora Catharina Schmidt (1784-1865).

Den tredje brodern Gustaf Henrik Hegardt (1784-1846) flyttade till Göteborg och grundade där en firma, G.H. Hegardt & Co, tillsammans med Oscar Andrén, systerson till hustrun Cecilia Koch (1789-1863) och alltså son till Antoinetta Margareta Koch (1794-1871) och  Hans Josef Andrén (1776-1817). Cecilia Koch var dotter till Simzon Koch (1757-1822) och Cecilia Hegardt (1770-1890). Hur Cecilia Hegardt är släkt med Gustaf Henrik Hegardt är oklart.

I Malmö fanns det en annan familj Hegardt på 1700-talet som också var företagare och handelsmän. Hur de hänger ihop med familjen Hegardt i Uddevalla är oklart, men sannolikt har de samma ursprung. De var bland annat besläktade med familjerna Valck och von Minden i Göteborg. En gren av denna familj Hegardt tycks också ha blivit adlad som von Hegardt, och sedan blev en gren också friherrlig.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gerle – Bohuskusten och Gotland

Familjen Gerle är ursprungligen från Tyskland men Johan Hans Michael Gerle (1709-81) flyttade till Gotland vid mitten av 1700-talet. Från Gotland flyttade Mikael Petter Gerle (1751-1811) till Bohuslän tillsammans med två andra bröder, Hinric Gerle och Andreas Gerle (1758-1833). Sannolikt var det sillperioden i Bohuslän och den ekonomiska boom som rådde i området som lockade bröderna till den svenska västkusten.

Mikael Petter Gerle bosatte sig först i Gravarne (del av nuvarande Kungshamn). Senare flyttade han till Uddevalla där han gifte sig med Sara Christina Wessberg (Westberg). Tillsammans med brodern Hindric Gerle byggde han upp salteriet och trankokeriet Sandbogen. Även om salteriet och trankokeriet nedlades i början av 1800-talet ägdes anläggningen, som från 1810 var köpmanshus, mellan 1844 och 1856 krog, ända till år 1891 av familjen Gerle. Andreas Gerle anlade för sin del ett köpmanshus vid Råholmen år 1823, det ställe som idag heter Gerlesborg.

Mikael Petter Gerle ägde också några betydligt större anläggningar än Sandbogen, som trankokeriet SlävikNäverkärrs ägor i Bro socken med 12 kittlar. Detta hade han förmodligen köpt av Uddevallaköpmännen Samuel Gadelius och Jonas Kullgren som ägde det år 1787 då det endast hade 4 kittlar för trankokning. Vidare ägde han 50% i salteri och trankokeriverket Wiken (Dernäsviken) invid Gullmarsberg i Skredsvik socken som hade 8 kittlar och slutligen ett trankokeri med 6 kittlar i Tången.

Brodern Andreas (Anders) Gerle ägde år 1787 för sin del Götaö (Slaholmen) salteri och trankokeri som också låg på Näverkärrs ägor. Senare sålde han denna anläggning till Aron Kjellberg & Co i Göteborg som ägde den år 1797.

Läs mer: Gerlesborgsskolan,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Busck, Juhl och Broström i Uddevalla

Göteborgssläkten Busck var framträdande handelsmän och borgare i den staden. Johan Hansson Busck investerade i bruksegendomar i Dalsland (Rådanefors med flera) och Bohuslän (Kollerö) som startats av Jöns Koch från Uddevalla:

Efter hand tillkom flera delägare, bl a Andreas Olbers, Johan Busck och Anders Gatenhjelm, son till den beryktade kaparen Lasse i Gatan. En annan var Jöns bror Nils Koch som anlagt Billingsfors bruk. Han bodde en tid på Kollerö och avled där 17/7 1762. Efter två år avflyttade hans änka och sonen Samuel och därmed. minskade släkten Kochs inflytande i Kollerö bruk.

Dessa andelar övertogs av sonen Anders (Andreas) Johansson Busck (1726-1804) som flyttade till Uddevalla. Denna gren av släkten Busck är inte närmare behandlad  i inlägget kring familjen Busck i Göteborg.

Anders Johansson Busck var gift med Catharina Juhl (1727-1806), dotter till köpmannen Christoffer Juhl (1683-1754) och Barbro Heydemarck. Dottern Anna Thalena Busck (1759-1809) var gift med Christopher Zachau (1758-1811), rådman i Uddevalla, Anna Barbara Busck (1750-96) var gift med redaren Israel Broström (1745-1819), Lona Busck med Alexander Williamsson i Göteborg,  Anna Christina Busck (1756-1833) med Gudmund Olofssson Bagge (1748-1813), Christina Beata Busck (1764-1831) med Olof Bagge (1761-1837) medan sonen Christopher Busck (1752-1806) var gift med Sofia Almgren (-1826), dotter till skepparen och köpmannen Mårten Almgren (1709-1774) och Christina Wickström. Sophia Busck (Almgren) arrenderade Emaus gård från 1810 till sin död. Sonen Martin Busck köpte därefter gården och den innehades av familjen till 1841 då hans änka sålde gården.

Christopher Busck var ägare av flera trankokerier i skärgården och en stor exportör av tran. Bland annat ägde han ett stort trankokeri med 10 kittlar på Stora Kornö, byggt 1791, tillsammans med H. Walcke, också från Uddevalla. Tillsammans med Gerle ägde han Wikens salteri och trankokeri (8 kittlar) vid Gullmarsberg och på Grötholmen i Morlanda socken innehade han ett salteri och trankokeri år 1787. 1797 ägdes denna anläggning av sonen Christian Busck tillsammans med Christian Wesslau.

Ett mindre trankokeri på Stora Skår vid Edsvik i Bokenäs socken ägdes 1799 av en man vid namn Johan Busck, sannolikt en son till Christopher Busck. Vid Edsviksbukten i Dragsmarks socken ägde firma Samuel Gadelius & Busck i Uddevalla ett trankokeri.

Catharina Busck (1786-1826) och gift med sjökapten Andreas Bagge (1776-1823) var sannolikt dotter till Christopher Busck medan sjökapten James Busck (1797-1826), gift med Christina Bagge (1799-1835) förmodligen var en son till samme man. Ytterligare en dotter var sannolikt Maria Helena Busck (1781-1864).

Israel Broström (1745-1819) var en av 1700-talets mest framgångsrika redare i Uddevalla. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Barbara Busck (1750-96) och i sitt andra med Helena Guldbrandsson, dotter till sjökaptenen Anders Guldbrandsson och tidigare gift med Christian Busck. I det första äktenskapet föddes en rad barn varav Anna Christina Broström (1781-1829) var gift med kusinen  Peter Gudmundsson Bagge (1781-1827), vars mor var Anna Stina Busck (1756-1833). Dessutom fick paret en rad andra döttrar och söner. I andra äktenskapet föddes endast sonen Carl Wilhelm Broström (1804-?). Israel Broström ägde ett mindre sillsalteri i Espetången i Ödsmål norr om Stenungsund och ett mindre trankokeri vid Sesterviken i Långelanda socken på Orust.

Hans Busck (1720-80), bror till Anders Busck, var gift med Johanna Fredrika Juhl (1743-), syster till broderns fru Catharina Juhl. Denne bror var också bosatt i Uddevalla en tid och handelsman där men återflyttade sannolikt till Göteborg. Hans son Hans Busck var anställd i Ostindiska Kompaniet.

Broström-familjen i Uddevalla härstammade från Johan Broström (1699-1778), häradshövding och lagman på Orust som vid något tillfälle i 1700-talets början flyttat till Uddevalla. En av hans döttrar, Anna Sara Broström var gift med Jöns Eriksson Koch. Familjen har ingen känd släktskap med den kända redarfamiljen som fanns i Göteborg på 1900-talet.

I början av 1800-talet gick Israel Broström i konkurs liksom även andra Uddevallahandlare och -redare som exempelvis Mikael Koch & Söner.

Andra källor: Sten Kristiansson, Uddevalla Stads Historia, 1953, Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevalla-Bagge

Släkten Bagge från Marstrand är en stor släkt. Göteborgsgrenen med flera betydande köpmän och grosshandlare på 1700-talet har jag skrivit om på annat håll. I Uddevalla fanns två andra grenar (egentligen tre om Orustgrenen räknas) av släkten som härstammar från Börge Nilsson Bagge (1652-1731), rådman och vice borgmästare samt från hans bror Johan Nilsson Bagge (-1689) som också fanns i Uddevalla och var rådman.

Den senares ena son var Fredrik Johansson Bagge (1676-1748), gift med Torborg Hammar (-1722) från en annan rik Uddevallafamilj i sitt första äktenskap och med Eva Christina Radhe (Palmencrona) (1704-90) i sitt andra. I det första äktenskapet överlevde två barn till vuxen ålder, Johanna Christina Bagge (1720-?), först gift med Johan Grönberg (-1744), handlande i Uddevalla och sen gift med Anders Söderström, också från Uddevalla. Sonen Christian Bagge (1722-73) var gift med Maria Virginia Pinstel (1740-1803). Han var svensk konsul i Tripoli i Barbareskstaterna, i nuvarande Libyen. Efter tiden där bosatte han sig i Stockholm.

I Fredrik Johansson Bagges andra äktenskap föddes tre barn som överlevde till vuxen ålder, döttrarna Ingrid Maria Bagge (1728-93), gift med tullinspektor Petter Spaak (1694-1769) och Torborg Elisabeth Bagge (1732-1824), gift med Petter Bundy. Sonen Jonas Fredriksson Bagge (1729-1812) var handlande i Uddevalla och gift med Ingeborg Bagge (1733-60) från Orustgrenen av släkten Bagge. I andra äktenskapet var han gift med Brita Catarina Bildt (1744-1806), från godsägarfamiljen Bildt på  Morlanda säteri på Orust. Jonas Fredriksson Bagge ägde ett sillsalteri och trankokeri på Malön nordväst om Orust.

I Jonas Fredriksson Bagges andra äktenskap föddes en rad barn, Christian Carl Bagge (1764-1852), gift med Christina Hegardt (1774-1846), Johannes Bagge (1765-1843), gift med Anna Helena Skarin (1784-1830) och köpman, Daniel Benjamin Bagge (1769-1836) som var gift med Anna Charlotta von Schoultz (1776-1826, Johanna Bagge (1773-1864), gift med grosshandlare Samuel Olsson Bagge (1761-1821) från en Baggesläkt på Orust (om den officiella släktskrivningen i släkten Bagge stämmer så var de två kusiner och Samuel kom från Uddevallagrenen av familjen, men det förefaller inte sannolikt) samt Dorothea Bagge (1781-1857), gift med Carl Gudmundsson Bagge (1779-1839), brorson till Samuel Olsson Bagge. Enligt den bok som finns av Bagge-släkter, skriven av Lorentz Benjamin Bagge är Olov Svensson Bagges släkt en särskild släkt med namnet Bagge som inte har gemensamt ursprung med Marstrandssläkten (dvs Göteborgs- och Uddevallabaggarna).

Daniel Benjamin Bagge var rådman och grosshandlare i Uddevalla samt ägare av Kärlingesunds salteri och trankokeri på Bokenäset tillsammans med Johan Hellberg år 1787. Senare ägdes detta skärgårdsverk av Christopher Zachau och Jonas Kullgren. Hans son Daniel Henrik Bagge (1809-?)  var godsägare (Åbylund) och fabrikör i Östergötland. Två av hans söner var disponenter och verkmästare inom textilindustrin.

Den andre sonen till Johan Nilsson Bagge var Nils Johansson Bagge (1684-1742), köpman och först gift med Catharina Holst, sedan med Helena Waldenström.

Rådmannen Börge Nilsson Bagge var för sin del den högst beskattade i Uddevalla år 1690 och han blev så småningom vice borgmästare i staden. Han hyste Karl XII’s lik i sitt hus i Uddevalla dit kungen hade förts av de svenska trupperna efter skottet i Fredrikshald i nov 1718. Liket balsamerades även i huset, vilket tog några veckor, innan Karl XII’s likfärd gick vidare mot Stockholm, för att slutligen begravas i Riddarholmskyrkan. Han var i sitt första äktenskap gift med Margaretha Hansdotter (-1721) och i sitt andra med Dorothea Rodhe (-1729).

Börge Nilsson Bagge var ägare till Baggetofta (Gustafsberg) vid 1600-talets slut. Han sålde det 1696 till ett par bönder, vilka i sin tur snart avyttrade detsamma. Börje Bagge köpte 1690 Änghagen Solum för 125 daler av borgaren Hans Olsson. Bagge erhöll vid lagfartsansökningen endast brukningsrätt tills vidare. Hans Olsson protesterade och kunde visa, att han fått marken vid laga arvskifte efter Goritz smed (en från Mecklenburg inflyttad hantverkare i Uddevalla, som blev stamfar för släkterna Schröder och Schröderheim).

Av Börge Nilsson Bagges barn var den äldsta dottern Magdalena Bagge (1679-1766) gift med rådmannen och fabrikören Johan Holst (1672-1716). Deras dotter Magdalena Johansdotter Holst (1726-94) var i sin tur gift med Rutger Hammar (1720-62) från en annan rik Uddevalla-släkt. Dottern Catharina Börjesdotter Bagge var gift med köpmannen Anders Kampe (1682-1758). Äldste sonen Niclas (Nils) Börjesson Bagge (1682-1742) var först gift med Christina Holst (-1708) och sedan med Magdalena Lemmike, änka efter Matthias Rodhe. Inga barn överlevde till vuxen ålder. Som synes är Uddevallas finare borgarfamiljer gifta med varandra kors- och tvärs. Niclas Börjesson Bagge blev precis som fadern vice borgmästare i Uddevalla.

Anders Börjesson Bagge (1684-1751), också son till Börge Nilsson Bagge fick 18 barn, endast två överlevde spädbarnstiden. Dottern Christina Andersdotter Bagge var gift med Carl Fabrin (1706-53) i dennes första gifte. I andra äktenskapet var Carl Fabrin gift med Elsa Arvidsdotter Hasselgren från en annan rik Uddevallafamilj. Hon var tidigare gift med nedanstående Johan Börjesson Bagge, farbror till Fabrins första fru.

Nästa barn i raden, Hans Börjesson Bagge (1686-1756) blev köpman och fabrikör i Uddevalla, var riksdagsman för staden vid en riksdag men flyttade efter det till Göteborg där han 1753 öppnade en restaurang vid namn Stockholmskällaren. I sitt första äktenskap var han gift med Christina (Stina) Koch (-1733) och i sitt andra giftermål med Rachel Christina Hammar (1712-81).

Johan Börjesson Bagge (1695-1741) var handlande i Uddevalla, först gift med Stina Lidberg (-1717) och sen med Elsa Arvidsdotter Hasselgren (1701-?). Inga barn överlevde till vuxen ålder. Johan Fredrik Börjesson Bagge (1701-82) var för sin del köpman och rådman i Uddevalla, dessutom riksdagsman för staden. Gift med Barbara (Barbro) Arvidsson (Ström?) (1708-51). Av deras barn så var Margareta Bagge (1731-1806) gift med handelsmannen Johan Lidbeck (-1797), Hanna Bagge (1736-87) först gift med Samuel Brun (-1768) och sen gift med Detlef Walcke (-1777), rådman och vice borgmästare i Uddevalla. Beata Bagge (1737-95) var gift med rådmannen Henrik Frisk (-1775) i Marstrand, Elisabeth Bagge (1732-78) med prästen Anders Knape och Christina Levina Bagge (1740-1819) var gift med Olof Olsson Bagge (1741-1801) från Orust-Bagge (om det nu inte var så att den grenen var en del av Uddevalla-Bagge och inte en Orust-gren). Ende sonen, Benjamin Bagge (1733-92) var handlande i Uddevalla och direktör vid Gustafsbergs barnhus. Han var ogift och hade inga barn.

Niclas Börjesson Bagge, hans bröder Anders Börjesson Bagge och Johan Börjesson Bagge samt deras kusiner Nils Johansson Bagge och Fredrik Johansson Bagge var delägare i Uddevalla sågbruksintressenter och drev sågverk vid Örekilsälven samt exporterade trävaror. Andelarna och sågverken övertogs vid deras död sannolikt av deras ättlingar. Familjen Bagge synes ha varit de största intressenterna i sågverken vid Örekilsälven under en längre period för att sedan överflyglas av familjen Koch.

Anna Börjesdotter Bagge, dotter till Börje Nilsson Bagge var gift med Anders Eliasson. Deras barn tog sig nannet Bagge. En av deras döttrar, Greta Bagge var gift med Christian Engström (1704-77), stadskassör, redare, rådman och kämnärspreses. En systerdotter till Greta Bagge, Anna Greta Bagge, var gift med köpmannen Hans Henrik Wesslau. Dessa två ärvde det barnlösa paret Engström genom testamente.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Koch – den stora 1700-talsfamiljen

Jöns Koch (1691-1770) var grundläggare av bruken Kollerö (1725), Rådanefors (1732), Öxnäs (1726) och Fredriksfors (1739). Han var gift med Margaretha Simzon (1686-1768). Jöns Koch var riksdagsman för Uddevalla och borgarståndet år 1719 samt 1738-39. I början av 1700-talet var Jöns Koch Uddevallas rikaste man och 1723 köpte han Kollerö bruk samt ett par större fartyg.

Han var i ständig konflikt med Uddevallas brädexportörer (familjer som Hammar, Bagge, Knape, Strandberg, Eichler, Wennerqvist, Hegardt, Wesslau, Juhl, Schauw med flera, dvs de flesta av Uddevallas köpmän) och ville lägga ner Saltkällans lastageplats varifrån brädorna exporterades. 1721 drev han en process om att få sin skatt sänkt och han fick framgång med detta. Rikast efter Jöns Koch var detta år Börge Nilsson Bagge, Anders Knape, Casten Werner, Petter Coopman (göteborgare som åren 1721-29 bodde i Uddevalla).

Jöns Koch var son till Michael Koch som var präst på Tjörn och dennes hustru Ingeborg Holst (1670-1747), syster till köpmannen Johan Holst i Uddevalla. Systern Maria Koch var gift med Anders Jonsson som också upptog namnet Koch. Denne var delägare i Uddevalla Sågbruksintressenter och ägde sågverk vid Örekilsälven.

1724 dömdes Jöns Koch för inblandning i smuggling av tobak tillsammans med köpmannen Anders Kampe (1682-1758). Denna vara smugglades flitigt i Uddevallaltrakten då priserna i Norge var mycket lägre än i Sverige så det var en lönsam verksamhet. Året efter detta dömdes hans bror Hans Mikaelsson Koch för inblandning i ett annat smugglingsärende som handlade om smuggling av kopparplåtar ut ur Sverige. Andra inblandade var smuggelfartygets ägare Johan Grund Arvidsson, gift med Lona (Magdalena) Koch, syster till Jöns Koch och Hans Mikaelsson Koch samt Jacob Eichler, gift med Inger Knape. Jöns Koch stod för huvuddelen av Uddevallas järnexport som i stort utsträckning gick till Amsterdam och Frankrike.

Järnbruken i Dalsland var manufakturverk och Jöns Koch mottog statliga subventioner för verken. Meningen var att all deras produktion skulle exporteras och så skedde över Uddevalla. Jöns Kochs bror Nils Koch startade för sin del Billingsfors bruk. Från 1764 var emellertid Johan Cahman från Göteborg huvudägare i bruken i Dalsland, från 1799 John Hall:

Efter hand tillkom flera delägare, bl a Andreas Olbers, Johan Busck och Anders Gatenhielm, son till den beryktade kaparen Lasse i Gatan. En annan var Jöns bror Nils Koch som anlagt Billingsfors bruk. Han bodde en tid på Kollerö och avled där 17/7 1762. Efter två år avflyttade hans änka och sonen Samuel och därmed minskade släkten Kochs inflytande i Kollerö bruk. Ny huvudägare blev från 1764 göteborgaren Johan von Cahman av en känd orgelbyggarsläkt. Han hade tjänat en hel del pengar på trankokerier vid kusten, vilka han lär ha varit den förste att starta. Han hade också satt igång Sveriges första ”Återvinnings järnbruk” vid Röda Sten i Göteborg 1764. År 1765 flyttade han in på Kollerö.

Cahman synes ha varit påhittig och driftig och utvecklade såväl Kollerö som sina övriga järnbruk i Öxnäs, Rådanefors och Loviseholm. Han lyckades 1768 få en polsk barontitel som tack för den värdefulla export han bedrev till Polen. Vid Kollerö tillverkade han bl a finbladiga sågblad, som blev ett stort lyft för sågverken vid Lilla Edet och Trollhättan m fl platser. Han anställde vid Kollerö en skotsk bruksinspektör, Peter Clark, som stannade på Kollerö till sin död. Han var gift med Fredrika C Schmidt, född 1748 i Småland. De bodde på Hedetorpet och avled båda där år 1810.

Cahmans framgångar och planer på en ny väg Kollerö – Ljungskile och ett nytt sågverk med 36 finbladiga sågskär gjorde bl a borgarna i Uddevalla avundsjuka och skrämda. De inledde ”rättsprocesser” mot honom och försökte t o m få den nye kungen Gustaf III att ingripa, vilket han förståndigt nog vägrade att göra. Cahman hade dessutom den stora oturen att bli oskyldigt anklagad för stöld av självaste riksrådet, greve Scheffer, vilket han tog mycket hårt.. Han tröttnade och sålde sina järnbruk till John Hall d ä 1779 och lämnade därefter Sverige. Han avled under mystiska omständigheter i Paris 20/10 1780.

John Hall d ä drev Kollerö på ungefär samma sätt som Cahman fram till sin död 1802 då sonen John Hall d y tog över och allt gick överstyr efter en tid. Kollerö såldes på exekutiv auktion 1810 till J Wikström och A M Wennersten. Wikström drev Kollerö till sin död då hans änka Carolina Bakinnan tog över och drev rörelsen vidare till 1832. Då tog sonen Carl över och fortsatte till 1842, då det var dags för ny konkurs. Familjen Wikström var vänersborgare, bosatta vid Tengrenstorp, och ägde även Glosfors bruk i Värmland.

Johan Cahman var sannolikt inte den förste att koka tran på sill, men han anlade tidigt ett trankokeri vid Röda Sten i Göteborg dä han också anlade ett grytgjuteri som var ganska framgångsrikt. Utöver Röda Sten så ägde Cahman troligen inga salterier och trankokerier.

Nils Koch var stamfar för den släkt som senare adlades von Koch.

Den äldste sonen till Jöns Koch var Erik Koch (1713-53). Han var köpman i Uddevalla och hade sonen Jöns Koch d.y. (1743-1836) som bosatte sig på landeriet Baggeby invid Uddevalla. Jöns Koch d.y. var gift med Anna Sara Broström, syster till storredaren Israel Broström.

Mikael Koch (1715-1789), näst äldste son till Jöns Koch, blev 1747 borgmästare i Uddevalla. Han var riksdagsman vid flertalet riksdagar mellan 1746 och 1772 utom 1765 då istället Anders Busck (1726-1804) var riksdagsman för Uddevalla. Mikael Koch var en av ledarna för Hattpartiet i borgarståndet och från 1768 medlem i Sekreta utskottet, det som var Sverige faktiska regering under frihetstiden. Michael Koch var gift med Christina Knape (1721-47), dotter till Anders Knape (1692-1753), i sitt första gifte. De hade en son, Jöns Koch (1743-84). I andra äktenskapet var Mikael Koch gift med Christina Brun (1726-99). Mikael Koch och Christina Brun hade två söner, Simzon Koch (1757-1822) och Erik Koch d.y. (1760-1808).

Handelsfirman Mikael Koch & Söner drevs av Mikael Koch och hans två söner. Firman drev bland annat rederiverksamhet och exporterade sill och järn (Kollerös produktion exporterades i huvudsak över Uddevalla även om göteborgare var huvudägare i bruket) . Mikael Koch, firman och/eller sönerna ägde också en rad sillsalterier och trankokerier som trankokeriet (8 kittlar) Hassleskär i Askums socken på Sotenäset, Herröns salteri vid Kyrkesund, salteriet Hals nabbe invid Svanesund, Kroksholmens salteri och trankokeri (8 kittlar), Evensås salteri och trankokeri (4 kittlar) och Ellös trankokeri (4 kittlar).

Mikael Kochs bröder Carl Koch (1718-1803) och Fredrik Koch (1722-1773) ägde också trankokerier, den förstnämnde Kasenabben invid Uddevalla och den sistnämnde Sörviksnäs i Herrestad. Vid Sörvik drev Fredrik Koch även ett tegelbruk från år 1760. Mikael Koch & Söner exporterade även bräder och i motsats till fadern så var Mikael Koch och hans ättlingar ägare av sågverk vid Örekilsälven och intressenter i Uddevalla Sågbruksintressenter. Fredrik Koch var gift med Anna Britta Bagge och deras dotter Maria Koch var gift med Anders Åberg d.y. (1742-1820), köpman och borgmästare i Uddevalla från 1773. Dessutom riksdagsman.  Han var son till Anders Åberg d.ä., borgmästare i Åmål. Anders Åberg d.y. ägde del i trankokeriet Koskär på Skaftö (8 kittlar) år 1793.  1787 tillhörde detta verk Johan Rimner.

Sonen till Anders Åberg d.y.,  Fredrik Andersson Åberg (1780-1844) var gift med Christina Koch, dotter till Simzon Koch och Catharina Hegardt. Han var precis som fadern riksdagsman, dessutom grosshandlare och kommerseråd. Bosatt på Sörvik.

I början av 1800-talet gick dock firman Michael Koch & Söner i konkurs liksom även andra Uddevallahandlare och -redare som exempelvis Israel Broström.

Simzon Koch var också brukspatron på Liljenbergsfors. Simzon Koch var gift med Catharina Cecilia Hegardt (1770-1890). Deras son Mikael Koch (1792-1869) övertog bruken i Dalsland och var major i örlogsflottan och deras dotter Christina Koch var gift med konteramiral Harald af Christiernin (1751-1799) och i andra äktenskapet gift med Fredrik Andersson Åberg (se ovan). H. af Christiernin  ägde på  1790-talet del i ett trankokeri med 8 kittlar vid Slätholmen i Lyse socken. 1782 köpte Simzon Koch d.ä. Vågsäters egendom med Liljenbergsfors bruk år 1782. Vågsäter kvar blev i familjens ägo till 1880 då det såldes till Munkedals bruk.

Simzon Koch d.y. (1795-1843), son till Simzon Koch d.ä. och Cecilia Hegardt var grosshandlare i Göteborg. Dottern Cecilia Koch (1789-1863) var gift med Gustaf Henrik Hegardt (1784-1846). Släktskapen mellan GH Hegardt och Cecilia Hegardt är oklar men släkt var de sannolikt. Dottern Antoinetta Margareta Koch (1794-1871) var gift med Hans Josef Andrén (1776-1817), Carolina Cecilia Koch (1798-1877) var gift med häradshövding Martin Bagge (1790-1856).

Brodern till Simzon Koch, Erik Koch d.y. gift med Maria Röhl, dotter till handelsmannen Jörgen Wilhelm Röhl och Johanna Cornelia Bratt.

Mikael Kochs syster Maria Koch (1726-46) var gift med de framgångsrike köpmannen Arvid Hasselgren.

Av allt att döma är den nutida golfspelaren Carin Kochs man Stefan Koch en ättling till Uddevallafamiljen Koch.

Läs mer: Uddevallabloggen, BL,

Andra källor: Sten Kristiansson, Uddevalla Stads Historia, 1953, Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Uddevallas handelshus och redare på 1700-talet

Uddevalla var på 1700-talet en av Sveriges större städer. Framförallt var det en av de större exporthamnarna i Sverige och den fjärde största rederistaden med rederier specialiserade på trafik på Medelhavet och Frankrike. Saltimport var därmed en viktig verksamhet för viss handelshus i Uddevalla, brädexport var viktigare. Den senare gick inte från själva Uddevalla utan brädexporten sköttes via Saltkällans lastageplats vid Örekilsälvens mynning som tillhörde borgarna i Uddevalla. Många sågverk längs med Örekilsälven ägdes av Uddevallaköpmän.

Bland de stora köpmannafamiljerna i Uddevalla märks Bagge (en annan gren av samma släkt som göteborgsfamiljen med samma namn), Busck (släkt med den familj Busck som fanns i Göteborg), Bratt (det fanns många familjer i Sverige med detta namn), Broström (inte den familj som senare kom att äga det stora rederiet i Göteborg), Engström, Gerle, Hammar, Hasselgren (grundade ett av Amsterdams stora finanshus), Hegardt, Holst (en annan gren av samma familj som var verksam i Göteborg), Knape (det fanns många olika familjer med detta namn också), Waldenström, Koch, Rodhe, Wesslau, Åberg, Brunjeansson med flera. Många av dessa familjer var redare och dessutom verksamma inom sillnäringen såväl som inom brädexporten.

1738-40 var Uddevalla en av Sveriges största exportstäder med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 4 000 (Stockholm hade 53 000 och Göteborg 19 000). Den utrikes sjöfarten från Uddevalla var lika stor som den från Gävle, Karlskrona och Karlshamn. Förutom Stockholm och Göteborg hade även Kalmar, Västervik, Visby och Fredrikshamn större utrikes sjöfart än Uddevalla. 1796-99 var Uddevalla av större betydelse och återfanns som Sveriges femte största sjöfartsstad med ett genomsnittligt utklarerat lästetal per år på 8000. Större var endast Stockholm, Göteborg, Visby och Kalmar. Det som gjorde att Uddevalla kunde expandera så kraftigt under 1700-talet var utan tvekan sillperioden med åtföljande sill- och tranexport samt saltimport.

För stångjärnsexporten, Sveriges viktigaste exportvara spelade Uddevalla en begränsad roll. 60% av stångjänrsexporten 1738-1808 gick via Stockholm (i snitt 196 000 skeppund per år),  26 % över Göteborg (86 000 skp) och 8% över Gävle (26 000 skp). Över Uddevalla exporterades  3 000 skp, lika mycket som via Västervik, men mindre än via Norrköping där exporten i snitt per år var 9 000 skp. Uddevallas järnexport var dock specialinriktad på plåt där man var näst störst efter Göteborg. För trävaruexporten spelade Uddevalla (dvs egentligen Saltkällan) en större roll, på 1740-talet exporterades årligen cirka 10 000 tolfter, på 1750-talet mycket mindre, men på 1780-talet ahde exporten från uddevala stigit till över 10 000 tolfter per år igen. Huvuddelen av exporten från Uddevalla var enkla bräder, men i motsats till Göteborg gick inte exporten till England utan huvudsakligen till Frankrike där fartygen sedan tog saltlast i retur, men även vin och annan alkohol.

Av sillexporten gick det mesta via Göteborg och resten via Uddevalla, Marstrand och Strömstad. Detsamma gällde tranexporten. Under hela sillperioden stod Uddevalla i allmänhet för 10% av exporten per år, med toppåret 1781 då 16% av all sillexport gick över Uddevalla. Av tranexporten stod Uddevalla dock för endast cirka 6% årligen. I början av 1700-talet exporterade Uddevalla också en del tjära och beck medan man i slutet av 1700-talet exporterade en hel del alun, vissa år kring år 1800 stod Uddevalla för 25% av den svenska exporten. Alun som exporterades över Uddevalla bröts främst vid Kinnekulle (Hönsäter etc).

Saltimporten via Uddevalla ökade starkt under sillperioden precis som i alla västkuststäder. Uddevalla importerade åren 1763-72 i medeltal 13 381 tunnor salt per år och under åren 1783-92 19251 tunnor salt per år. Andra importvaror var tobak, alkoholhaltiga drycker, lin, hampa, stenkol (till Kollerö bruk), tyger, textilier. Importen över Uddevalla var dock markant lägre än exporten.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
S. Kristiansson, Uddevalla stads historia, 1953

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sida 2 av 2

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén